Barbara

Tror banne mig att jag skriver ett känslosamt inlägg, utan att vara sarkastisk eller dryg för första gången på länge. Men idag är ingen sådan dag.

 

Jag vet inte varför jag drar mig för att skriva det här inlägget. Kanske för att jag inte riktigt vet hur jag kort och koncist ska förmedla det jag tänker och känner just nu. Kanske för att jag inte är van att vara så allvarsam här. För dom som känner mig, vet ju hur känslosam och blödig jag kan vara.

 

Ett år har vi bott i Santa Barbara, med två terminer, så olika. Jag har träffat så många fantastiska och fina människor att jag klyschigt nog inte kan beskriva det med ord. Jag vet ju att jag fäster mig vid saker och ting, men det är sällan man är omringad av så många man tycker om på ett och samma ställe. Att rabbla upp allt vi gjort skulle ta mig 4 dagar, och det har jag förstås inte tid med. 

 

Men låt oss bara säga, det har varit ett underbart fenomenalt år. På alla sätt och vis.

 

 

 

 

Bye Santa B, we'll miss you // Girls in apt 222

 

Nej, back to Grinchen and forget about the heartbreak. C U.

AH. Tjäna.

 

Har haft en förmåga att gå in i saker de senaste två dagarna. 

 

"Det började med en Long Island Ice Tea... Och det var så, det var". Som Sune skulle sagt. Fast det gjorde det ju inte riktigt. Det började med Albertson's billigaste vinbox. 

 

Vi var i 311:an och njöt av gott umgänge, då jag bestämde mig för att gå ut och socialisera mig på balkongen med mina feströkande vänner. Står och pratar om tid och rum ett tag, tills det inte tycktes vara mig intressant längre och jag vänder mig om för att gå in till Jennifer igen. Skjutdörrarna i glas verkade vara något jag bestämde mig för att förbise och jag måste ha haft bråttom in, för en jädra smäll blev det och ont i pannan har jag idag. Vi kan konstatera att turen till viss del måste ha varit på min sida då åtminstone vinglaset klarade sig, men halva innehållet flög minst sagt ut och märken av min näsa och panna ingraverades.

 

Dagen efter, bestämmer vi oss för att öppna dörren för den varmt välkomnade solen och spatsera ner på stan för att köpa en Backyard Bowl. Det här blir bra, tänker jag. Lagom aktivitet för en "dagen efter", som sagt. Inte helt oväntat, börjar jag prata gagga och dadda med en hund vid tågstationen medan jag fortsätter att gå, blicken fortfarande fastspikad på byrackan. Inte långt därefter, blir jag påmind om att titta rakt fram när jag går då jag kvaddar in i en stolpe. 

 

Nåväl, hård helg.

 

Typ såhär trött är jag nu.

 

 

 

Det är la ganska sinnes, att stå och titta ut över havet på delfiner som hoppar och inse att man bor här.

Jag: NEEEEEEEJ!!!

Jennifer: VAD HÄNDE!?

Jag: Jag skrev fel lösenord

Imorse var minst sagt en annorlunda morgon. Förutom att alla samlades kring vårat födelsedagsbarn Jennifer med fika, tända ljus och sång varvat med taktfulla gäspar, så drog vi på högtalarna på högsta möjliga volym. Man kan säga att detta var en tapper och något sånär länge begrundad hämnd för alla sömnlösa nätter våra djupt omtyckta grannar under oss bidragit till med fest dagarna i ända, spelandes låtar såsom Hej Monica, artister såsom ABBA, schlager i olika former, Markolioo och Dr. Bombay... Men, för att belysa min egen självinsikt, så erkänner jag att jag egentligen inget borde säga om de två sistnämnda, eftersom jag själv gungar med i takten och gärna sjunger till dessa (då jag kan alla låtar utantill sedan barndomen). 

 

Planen lydde som följande. Eller plan, det var det väl inte mycket till, det hela slutade snarare upp i ett oförutspått danskaos då Sanna gick in i någon form av trans där hon la av några av de finaste och mest välslipade dans-movesen mina unga, linstäckta ögon någonsin skådat. (Detta finns på 3 välbevarade videos)

 

Det ska tilläggas att även duschen slogs på på max-värme, vilket orsakar ett fruktansvärt ljud där det blir en mer eller mindre musikalisk ansambel av vattenledningarna. Smärre känsla av en lättare jordbävning också, bör pånämnas. Som vikten av att ha salt i bulldegen, åkte hårblåsen också på.

 

Musikgenren vi valde var förstås inget mindre än Dubstep, vilket hela vårat lilla compani verkade uppskatta, trots den tidiga morgonen. Det spelades låtar såsom Infected Mushroom, Kill EVERYBODY och Internet friends. Till detta hoppade vi runt i lägenheten och förde liv för att i största möjliga mån störa våra, älskade, icke oersättliga grannar, även våra s.k vänner. 

Ja, vår relation är något man sannerligen skulle ta sig en funderare över. Den är lite märklig, men på något sätt så spännande och full av oväntade överraskningar att vi inte kan få nog av varandra. För ja, nog är det så ändå. Kärlek börjar alltid med bråk.

 

Puss då