Barbara

Tittar på Grey's. Första avsnittet. Äntligen.

Har redan hunnit gråta.

Hungrar redan efter mer.

Det är ett vackert program. Man rycks hela tiden med och blir berörd.




Nu är det en vecka kvar till nästa gång. Crap

... Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilket sorts hej jag vill använda att öppna med. Och jag vet inte ens varför det ska spela någon roll? Men tydligen så gör det det. Så jag tror jag passar där idag, och hoppar direkt på...


Jag fyller år ganska snart.


Eller vilket datum är det idag? Sista april var det alldeles för nära att jag skrev för att jag över huvud taget ska kunna lita på mig själv resten av dagen.

Det är sista September.

Imorgon är det 12 dagar kvar då, på pricken.

De senaste två tre åren har jag inte direkt brytt mig så mycket, inte kommit på något speciellt jag vill ha över huvud taget och inte känt den här uppjagade känslan och nyfikenheten som man ständigt hade som liten.

Men i år... Känner jag redan att det ska bli ganska spännande att fylla år! Trots att 19 är en totalt katastrofalt tråkig ålder!? Blä. Jag menar de verkligen. Kunde de inte komma på något fördelsaktigt alls? Bara en pyttefnatt grej. Är dom så fantasilösa? KAN, man vara så fantasilös? Nehej, nu blir jag faktiskt knäckt. Varför kan de inte få en att känna sig som drottning istället? (Ja det där skulle vara roligt det).

Nej men att de inte rakt av bara kunde införa något litet som man får göra först man fyllt 19? Bara för att skänka lite glädje och känsla av att man betyder någonting och får klanka ner på dom som nyss fyllt 18 och är svinigt glada för att de får ta körkort och knattra in på några krogar. Vi 19 åringar som faktiskt är i den åldern där pressen om en framtida karriär börjar ta fart, då man nyss slutat skolan och står där på balkongräcket och inte vet hur man ska klara av att flyga för första gången utan är rädd för att trilla ner istället.


Men nu var det själva födelsedagen jag skulle ägna lite döprat åt.

Jag längtar lite tills jag får luftsova och låtsas att jag vaknar i samma stund de kommer in. Eller gör dom det nu för tiden? Jag kommer inte ihåg om vi lagt av med det där? Har vi det? Mamma? Jag vill att ni kommer.

Jag hoppas dom kommer... FRUKOST PÅ SÄNGEN. AH. Hur längesen var inte det då? Det vet jag inte.


Kanske har det här till viss del att göra med att jag ibland önskar att jag var liten igen. Vem gör inte det.






Jag måste vara bra splittrad i mina åsikter ibland (...) För om jag ska vara uppriktigt.
Alldeles nyss sa jag till mamma att jag längtade tills jag blir pensionär.

Snälla fråga inte.

Vi hörs

Tog en sväng förbi vårdcentralen imorse och vred sedan näsan mot ICA för att handla grillkorv och äppelmos. Fast lite omaka par kanske, men jag ska ju deffinitivt inte blanda de ack så användbara råvarorna ihop.

Just nu är jag megatrött. Men jag vill absolut inte sova.




Nu ska jag dock göra gröt.

Sen har jag absolut inget vettigare än så att skriva eller förmedla. Jag har ju knappt hunnit leva än idag!


Hejhej


Lite handling sedan igår.

Jag ser ut som den saknade Kinesen på bilden

Jag vet inte varför jag anser att det här inte liknar min egentliga musiksmak. Men jag kan inte sluta lyssna på den, den är ju riktigt skön.



P.s Erika jag tänker på dig

Nehehe.

Jag håller på att kissa på mig.

Vänta.








Såpp. Klaaaaaaaaaaaaaaaaaaar.

Får jag fråga en sak? Hur vanligt är det att känna att ögonen håller på att ploppa ut? Jag vågar inte ens luta mig framåt, för då ligger det hipp som happ plötsligt två vita slemmiga bollar i mitt knä. Hur skulle det se ut egentligen? Det går ju inte.


Men det vore kanske inte så pjåkigt ändå, då skulle jag ju kunna se på mig själv ur ett annat perspektiv. Och så skulle jag kunna skriva om det här på bloggen sen!?

Gud... vad... bra... ? ...




Idag blir det en lite annan träning. Eftersom damerna var borta i helgen, jag var hemma och jobbade, så är det som vanligt ingen träning måndagen efter, och då blir det träning med U20 istället.

Det ska även sägas att VERAAAAAAAA har landat nu! Och jag är jätteglad! Det ska bli roligt att se henne igen.


Nu ska jag resa på mig och klä på mig. Det kan ju jag. För jag är myndig. Jag är rätt så stor. Jag KAN själv!







Jaaaaaaaaaaaaag ska få potatismooooooooooos när jag komma heeeeeeeeeem. (Och jag antar det det där kom från det såkallade "ingenstans")

Men nu rinner tiden iväg för fulla muggar och halva tekoppar! Jag ska hämta Sofia halv 8!


(Det här är ljudeffekten när jag spinger iväg)

Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiooooooooooooooonnnnnnnnnnnggggggg



Bra va?


Eller, eller!


Wwwrrrrrrrrrrrrrrrrooooooooooooooooooooooooooommmm.


Den e bättre.

Men jösses.

Hej da!!!

Nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. Saknar jag pappa.


Mamma åkte med honom till Norge i helgen och lämnade mig med min påfrestande och klängiga lillebror i ett helt hus själva.






Så kom mamma hem igår och jag hämtade henne lydigt på Midlanda, men pappa kommer som vanligt hem på torsdag.




Jag har, från det ena till det tredje och femte till det sjunde börjat fatta ett obegripligt stort tycke för smaksättaren? Såsen? Dressingen? Ketchup.

Vad ÄR ketchup för något? Hjälp

Eller hjälp. Jag vet att det är en bunt mosade tomater och lite ihopplockade tillsatser. Jag är ju inte helt tappad bakom flötet. Men varför just ketchup? Vad betyder det? KETT-CHUPP. Det låter ju skumt. Det liknar ju inte ordet tomat direkt. Det måste ju betyda tomat på ett annat språk.


Jag har iallafall aldrig varit den som använder jetchup till allt, som jag vet att en del gör. Vi kan kalla det ketchupsyndromet. Mer vanligt förekommande än man tror faktiskt. Jag har förstås gjort jättemånga undersökningar kring det här.

Vissa anväder ketchup till mat där det redan ingår sås. Va? Men det kan jag väl i och för sig efter en sådär 17 överläggningar acceptera. Fast då det kommer till såser som inte ens innehåller tomat eller ketchup. Då tycker jag det är konstigt. På riktigt. Då har det ju slagit slint i hjärnan. För annat är det ju med köttfärsås till exempel, eftersom ketchup eller tomat ingår naturligt. Det smälter på något vis bättre ihop. Det är bara att nicka och hålla med nu.


Så jämfört med las ketchup syndromet, så kan man snarare bara säga att jag lärt mig uppskatta den röda flaskans innehåll litet mer.

Så efter några gångers flitiga användningar, börjar vår ketchup ta slut. Helt slut. Och jag tänker därför upplysa pappa om det, när han ändå står bredvid mig i köket en dag.

Men där tycks även min hjärna slå slint, likt en äkta ketchup lovers och jag finner inga ord för vad som hänt. I mitt yttersta försök i att få fram någonting över huvud taget för att förmedla att ketchupen är slut nu, är det enda jag verkar kunna få fram: "Pappa, ketchupen e död"


(Det är egentligen här ambulansen borde komma för att ta mig till sjukhuset och göra en undersökning)


Men det kommer ingen ambulans. Istället börjar pappa skratta och drygar sedan vidare med tillgjord röst och utsjuten haka.

"Ketchupen ee död. Leever senapen?"

Och där flyger all saliv jag bildat under tiden jag stått och försökt kommunicera fram ketchupflaskans öde ut och kan inte låta bli att skratta lite.

Nu har vi dock en ny ketchup hemma, och jag kan inte vara mer nöjd med tillvaron.




Tack för det

Jag blev som min mamma.



Jag luktar mig till allting.

Om jag inte hade min näsa. Vad vore jag då? Jag undrar jag.


Lukter kan säga en oerhört mycket. Om någonting är bra eller dåligt, om något är tilldragande eller frånstötande eller vad man nu annars kan tänka sig få ut av näsan, förutom snor. Vilket för den delen var ganska onödigt att nämna.

Jag är uppvuxen med att snusa och lukta. Snusa är nog bäst. Vilken hobby. Liksom. Om man nu har någon att snusa på.







Ja. Jag hör precis hur det låter. Det låter som att vi är familjen vilddjur som går och luktar i rumpan på varandra och i syfte om att känna revir och så va. Men icke.

Dessutom är det mest mitt och mammas beteende och kännetecken. Så vi får ta på oss detta om det skulle uppstå några konflikter eller kravaller.


Det hör till vardagen ungefär, att vädra ibland.

Okej nu ska vi göra en "sakerjagärtacksamförlista"

Det tror jag är bra. Och tror jag det, så är det det. Lite likt min kära vän Matildas uttryck i ett tappert försök att hantera sin fruktansvärda fobi för spindlar. Jag har aldrig sett en så stor och stark kvinna, så rädd och klen som vid åsynen av en så liten och oskyldig spindel.


(Länge, längesen)
Jag: Matilda! EN SPINDEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Matilda: NÄE, NÄÄE! (Sedan blundar hon och vänder bort huvudet och jag kan nästan se hur hon hackar tänder) Och så kommer citatet: "Ser jag den inte, så finns den inte!"


Ganska smörtigt och välformulerat måste jag säga. Men man kan även få känslan av att hon blundar lite för sina problem där. Vilket man däremot inte önskar uppmuntra till.

Ska jag försöka med listan nu då. Tänk om jag är för otacksam idag? Det skulle ju vara smärre pinsamt. I värsta fall får jag ju hitta på saker då. 5 låter som en vettig siffra att försöka komma upp i.




Men gud vad jag svettas. Jag har druckit på tok för mycket te. Måste se till att duscha innan jag åker och fikar med Antw och co om jag bestämmer mig för det.



Gud. Den där listan känns jobbig.


Varför ska jag göra den föresten? Varför trodde jag att jag var tvungen att göra en sån. Den skulle ju inte förfina min själ direkt, bara för att jag skriver ner det. Nej jag avvaktar, det kändes enbart fruktansvärt tråkigt och påklistrat.


See you later alligator, after while, crocodile


P.s Jag försökte klämma in några "gud" i inlägget, tänkte kompensera min frånvaro i kyrkan idag.

Vinst för Dragons ikväll.

http://st.nu/sport/basket

Det är kväll.

Och jag är inte alls särskilt road av att sitta och borsta tänderna.

Jag känner för att göra någonting spännande och helt oväntat. Kanske ett rackartyg. Det skulle vara intressent.

Som ung provade jag många "bus" med min bror band annat. Tejpen under vattenkranen är ju en klassiker, och suddigum bak i dörren så den inte går att stänga. Men värst av allt. Jag och Johanna... Vi blandade jord och vatten till någon slags lera och la ut på vägen. JÄTTE finurligt. Tyckte vi. Det skulle vara bajs.

...

Öh...

...

Sedan ropade vi på hennes mamma, och så stod vi en bit bakom våran fint upplagda hög, jätteupphetsade och spända medan hon gick emot oss. KANSKE KLIVER HON I DET IDAG!? Hihihi.

Ibland gjorde hon det med vilje och det var ju rena drömmen för oss! Vi blev alldeles överlyckliga och skrek högt och tydligt: HAA! DU KLEV I BAAAAAAJSSSSSSSSSS!

Roligt.


Men nu skulle jag vilja prova göra det jag aldrig hann göra som liten.

Typ måla med tuschpennor på väggarna, hälla en glas saft över huvudet, riva ut alla burkar och kastruller i kökslådorna (det har jag bara gjort hos morfar, om man inte bortser från alla de gånger jag och brorsan skulle spela trummor, då for alla möjliga kastruller och gamla glassbyttor fram) slåss med mina barbiedockor (klippt håret på en har jag redan gjort, för jag trodde ju verkligen att det skulle växa ut igen) och riva upp en kudde så det sprutar ut massa fjädrar och sedan hoppa i sängen. 

Fast det där med att hoppa i sängen. Det är nog det jag snarare vuxit upp på. Men det skulle jag nog aldrig få nog av. Den värsta åldern var nog när mamma och pappa ansåg att vi var för gammla för att studsa runt och hoppa i deras säng. Fruktansvärt vad jag och Daniel har lekt och hoppat omkring där.


HRM


God natt.


Föresten, jag skulle önska en godnattsaga också! Det vore nått, va. Det är nog nästan ett utav de saker jag längtar mest till när jag blir mamma! Att få hitta på massa sagor och berättelser.


Va exhalterad jag blev nu!



Det var en gång...

Jag och Daniel är inne på hans rum. Vi hör att mamma kommer gåendes upp för trappen och pratar med sig själv. Jag och Daniel tittar på varandra, sen börjar vi skratta. (Det är mycket lättare att förstå om man vet hurdan mamma är).

Jag: Hörde du?
Daniel: Hahaha, jaa
Jag: Hahaha. Men hörde du Vad hon sa?
Daniel: Haha, va neeej?
Jag (härmar mamma): "Men herregud, nu blommar löken tror jag...". Och så låter hon lite andfådd och bekymrad sådär.
Daniel: HAHAHAHAAA NÄE?
Jag: Jo!

Jag: Nu kommer hon komma in hit bara för att hon hör att vi skrattar åt henne. (Hon brukar alltid bli sådär löjligt till sig då)

Enkelt beräknat, ser vi i nästa stund mammas näsa tryckas in genom dörrspringan, nöjd över uppmärksamheten och uppståndelsen hon skapat kan man säga. Och man riktigt ser hur hon söker efter mer.

Till slut kommer hon in, och resten är story. Där sitter, och ligger vi allihop inne på Daniels rum och har ganska trevligt kan man säga och det blir mycket skratt åt mammas tönterier och flams. Ibland tror jag att hon är mitt barn. Men sen kommer jag på att jag bara snart är 19 och att hon är mycket bättre på tvätt än vad jag är. Och dessutom vill jag inte ha barn förrän jag är över 30 i vilket fall. Tror jag i nutiden iallafall.


Men detta var igår.


Alldeles nyss kom hon in och var småarg på mig för att jag spelade musik för högt och med "för mycket bas". Fast okej, jag har alltid basen på högsta. Jag tyckte iallafall att hon kunde ha sagt det på ett snällare sätt när det var första gången.


Imorgon är det Dragons första seriematch. Kanonkul!

Jag svär inte ofta.


MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS, OCH ALLT DÅLIGT NI KAN TÄNKA ER IHOPKOKAT! UNGEFÄR SOM VÄRLDENS SÄMSTA GRYTA.


Nu ska jag ta mig en bit mat, då blir jag säkert lugn.


Imorgon tar jag nya tag.

Tatttattttttttattttttttttttt




...Ville komma på en ny introduktion. Den blev inte så bra.

Nu ska jag åka på träningx2 snart. Så det är hög tid att byta kläder för att bege sig ut i kallare väder ute på balders innan vi kör basketpass på sph som normalt.




Simma lugnt

Då jag inte hunnit somnat helt, kan jag ibland vakna till av ett tigerläte. Men då vet jag att det bara är brorsans hals som kliar.

Mamma och jag pratar om den gudomliga höstluften

Jag: "Jag älskar luften, den är så frisk. Man vill bara tugga på den, svälja den".
Mamma: "Hahaha, ja! Jag tycker nästan de här dagarna är bättre än sommar, det är frisk, det är som högt liksom".
Jag: "Mjaaaa..." (förstår inte alls vad hon menar, men jag utgår ifrån att det är någonting som inte är lågt iallafall, helt enkelt...) och så går jag in för att äta frukost och läsa tidningen framför nyhetsmorgon.





Högt... ?

Neeej. Piss


Jag glömde stänga balkongdörren till mitt rum och därmed är det nu rätt så slätt iskallt.

Och de är i och för sig bra, det tycker jag om. Det är mysigare att krypa under täcket då för jag är inte en sån som tycker om när det är kokhett.

Men nu håller jag på att trilla ner i förkylnignshålet igen, hostan tar igen sig. Fruktansvärt. Och då gör man allt för att vara på sin vakt och vara lite sådär extra omtänksam mot hälsan.



Hälsan för halsen banan då, kändes ju halvpassande nu / trasan apansson



Ja, host och godnatt.

Tjörnare


Ikväll ska jag hämta Frengen och Simon som ska göra stan ikväll eftersom småpojkarna jobbar på Oscars under helgerna allt som oftast.


Nu ska jag kommentera en grej.

I en tidningsartikel för någon dag sedan stod det om "Fejkpolis försökte lura äldre dam". Mannen hade kontaktat kvinnan och frågat om hon förvarade några värdesaker hemma? Därefter hade de fått ta fram dessa för fotografering för att det enligt skurken skulle "dokumenteras". Han försvann sedan med värdesakerna och sa att han behövde mer tid på sig för att titta på dessa saker. 

Dessutom hade han lyckats lura en annan tant via telefonen och fått henne att berätta både ditten och datten och på så sätt kunnat stjäla detta eftersom hon hade börjat tjaddrat på om allt hon hade och ägde av värde. Dessutom hade han frågat henne när hon brukade ta ut pengar, "eftersom hon måste vara försiktig så att ingen lurpassar på henne". 

Nu kommer min kommentar då.

HUR DUM FÅR MAN VARA? Jamen snälla nån, sedan när har polisen börjat göra värdesaksundersökningar och bett om att få ta med sig föremålen? Ungefär... aldrig.

Alltså, skulle de då även gå på: "Hej! Jag ringer från cirkus! Jag undrar om du har möjlighet att göra ett snabbt inhopp som lindansös, då vår för tillfället har svininfluensa?"

Jag skulle gärna se gamlingen säga: "Åh, men kära nån!  Nej du vet, hihi, mina leder är inte som de en gång varit, men om du väntar lite så ska jag leta fram numret till min systerdotters barn. Hon är så pigg och alert, har nyss fyllt 16 och går i gympa".

Jag tror jag har lust att säga, skyll dig själv. Nu ska jag inte vara så hård, gammal och grå är väl inte så lätt alla gånger. Egentligen ska jag nog inte säga någonting alls faktiskt, nu när jag tänker efter. Jag är väldigt godtrogen jag med. För godtrogen för mitt eget bästa ibland. Tyävrr. Det är så när man inte tror att det finns något ont i andra människor, varför skulle någon vilja en annan människa illa? Jag har noll förståelse för det, så länge det inte handlar om psykiska störningar.



Jaja, hoppas de är försiktigare tills nästa gång iallafall.


Nu ska jag äta mer godis och göra klart en basketuppgift.

Vink vink

Nu har jag städat och dylikt, förberett och lagat mat så de andra har tills de kommer hem. Själv ska jag förbruka mina tuggor nu. Det får bli en till middag när jag kommer hem efter träningen sen, som vanligt.




Knappt igår

AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ SOM AAAAAAAH



Det går INTE bra! Samtidigt som det går bra.

Jag slog huvudet jättehårt i bordsskivan när jag skulle resa på mig. VEM, om jag får fråga, får för sig att leka snickare UNDER bordet? VA

Men mecket går bra, jag tycker ju om att snickra och böka på. Jag har skruvat ihop underredet nu iallafall.


... Nu ska jag gå och hänga tvätten och dammsuga nedervåningen, då blir mamma glad. Diskmaskinen är redan gjord.





Jag är nästan jämförbar med Bob måste jag säga. Förutom att jag saknar en skopis och lite sånt småkrafs

Öh...


Jag mosade precis min stol här.



Jag sitter fortfarande och tittar ner på den, som om jag inte förstår att den är trasig. Eller sitter och sitter, jag står på knä och är rätt bekymrad.

Jag skulle bara flytta på stjärten lite?







Det kanske var meningen att jag skulle använda verktygen och skruvarna som pappa gav mig på en gång... Hoppas det inte är för sent. Lika bra att sätta igång och mejsla och pilla på då.


Skit. Rent ut sagt.

God natt småfjun. *TihI*

Nej larvåsido. Jag ska skutta isäng nu, min dag har varit lång och alldeles för andlig. Jag är helt överumplad. Nästan mamma också när jag pratade med henne i telefonen. UNDRA VAD DET KAN VARA

Imorrn iallafall, då ska jag duscha håret. Det är ett krav jag skrivit in i kalendern som bara väntar på att bockas av.  


Nu ska jag ta lite salva och peta ut linserna, sen äntligen får jag kasta på mig täcket. Jag har lånat Daniels båtlakan, ganska fint. Vitt med marinblå båtprylar på. Han blev lite sur när han såg det, men han sa att det gick bra. För mitt Peter Pan med tingeling, eller plingplong? eller spelaroll ligger i tvätten.


Tack och god natt.


P.s Nej, nu tänkte jag för mycket. Heter det anden i flaskan... eller anden i lampan... Jag vet plötsligt inte. Och jag måste veta. Det får bli google alltså

Tjoho


Jag känner mig lite filosofisk just nu. Sitter och lyssnar på musik och känner hur löjligt jag sveps med. Klockan är inte ens 12 och det känns som att jag har varit vaken i 2 år. Eller nej! Haha inte riktigt, 1,5 kanske.



Stack hemifrån med 07.30 bussen, som jag åker gratis nu med dambasketkortet. Kanon ju, slipper man bli av med pengar på det iallafall. Var och gymmade till strax efter 10 och gick sedan in till stan och köpte en MCchicken innan jag satte mig på bussen hem igen.


Och nu sitter jag här, igen. Men det enda jag längtar efter nu för tiden är frisk luft. Jag kanske ska sticka ut huvudet en sväng. Om någon vill spela fotboll med mig, var god ring.



Be right back.

Ja hallå.

Sitter och studerar min mage och beundrar den för att det får plats så mycket mat i den. Den säger aldrig stopp självmant, utan det måste min hjärna göra. Vilket den för den delen så gott som aldrig gör. Varför skulle jag vilja det?

Mat är mitt bästa. Där har vi källan till livsglädje. Men jag respekterar dom som äter bara för att dom måste, eller försöker. Jag kan bara tycka att det är tråkigt att de inte gjort den upptäckten angående mat som jag gjort.


Fast nu känner inte jag för att prata om mat. Jag borde gå ut och andas lite istället för att sitta här och stirra på magen. Det gör mig ingen nytta i dagsläget. Läsa tidningen har jag inte heller gjort idag. Ja, vad har jag egnetligen gjort idag. Tyvärr inte räddad något liv. Det är för dåligt.

Nu pyser jag. Hej så länge

Jag har snart gjort tvåhundra inlägg. Det är ju inte sådär jätteilla pinkat.

För att vara tjej.




HA




P.s Ganska korta inlägg på senaste, de har varit omsorgslösa och likaså meningslösa. Men jag har så mycket i kalendern nu att jag inte ens vet hur man hittar till spolknappen på toaletten.

Men imorrn kommer jag vara mer fri, det är sista dagen nu. Sen, mina vänner...! Eller ja vad händer sen egentligen?

Jag känner en fruktansvärd saknad.

Var tog allt mitt godis vägen som jag ätit i två dagar nu?

Oj oj oj. Vilka bestyr.



Hoppas ni får en bra dag iallafall

Tjäna.


Nu kryper vi isäng. Hej och hopp.

Ofta är det den klassiska tandborstningen som är den största tröskeln att ta sig över innan man kan lämna över sig till sängen och dess alla bekvämligheter.

Men när jag väl stoppat tandborsten i munnen, så tar det väl, jaaa... dryga 2,5 år innan jag tar ut den igen i runda slängar. Så det gäller även att kunna vara stark och säga: STOPP! Nu tänker jag fan inte borsta tänderna nå mera.  

Ungefär något i den stilen. Fast man behöver ju faktiskt inte svära. Om man nu inte vill ge intryck av att vara hård och tuff, som jag.



Vi sover på tre!

Min lillebror missuppfattade en låt när han var liten.

Försök lista ut vilken det är:


"Det e så hallimalli hammimalli liten! Det e så hallimalli hallimalli stooooooooooooooooooooor!"











HAHAHAHAHAHAAAAAAHA. HAHA... H.









Den riktiga texten går såhär:

"Är det såhär att vara kär när man e liten? Hur e det då att vara kär när man e stoor!?"





Det var ganska många år sedan, mamma och jag stod nere vid garderoben och rotade när mamma plötsligt sa: "Scchhh!"

Både mamma och jag blev tysta och började lyssna vad det var som lät. Efter en stunds tystnad för att kunna lista ut vad det var som lät, och VAD det var som sjungdes, och på VILKET sätt, tittade vi på varandra och började asgarva.

Lilla DAniel hör det här och skriker: "Näääääeee! Sluuuuuuutaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!"


Men vi kan skämta om det än idag. Fast numera skrattar han själv också.



Awww. Daniel Paniel från lingonskogen, som jag av något störningsfel alltid sa när jag var liten.

Just nu får jag för många mail för att över huvud taget hinna svara på dem. Jag orkar inte ens öppna alla. Stoppitt, som jag får för mig att älskade Matilda skulle sagt.



Jag är ju fullt upptagen med sånt här!? VA? Aa just det. Ni ser mycket väl att jag har bättre säker för mig än att gå igenom massa muppiga mail.

Nej. Faktum är att jag står och testar kamerans olika inställningar, de bör framgå ganska tydligt på min min också att jag är fokuserad. Ganska ovaken och tussig på bilderna också.



Haha, skelar jag på en och samma gång? Det kan ju lätt bli så när det blir för mycket information på en och samma gång.


(Ni ser, det är lite olika ljus på bilderna. Det visste ni inte att det var möjligt. Leker vi iallafall. Då får jag känna mig duktig. Så alltså, det är bara jag som kan göra sånna här magiska grejer.)




P.s Jag hade en del att berätta idag men här tar min ork i princip slut.

Jag kom hem för en liten stund sedan och har fått mina efterlängtade köttbullar med ketchup och spaghetti, precis så som det är på ketchupreklamen. Jippieyoo jippeyey! Lil' bow wowww.. Ehum... Det där bara kom...

Så jag är inte mer än skitnöjd nu. Sitter och klappar mig på magen och ler ett behagligt leende. Till en början (som väldigt väldigt vanligt) blev jag jättesömnig efter maten. Jag har i och för sig varit trött och sömnbenägen hela dagen, men då jag förväntas vara som tröttast, nu vill jag plötsligt dansa?


Får jag lov? Någon?

Jag ville verkligen ha köttbullar.


Sofia fick ju sin bananyoghurt. Hon fick det efter att hon blev sugen då jag åt en.



Varför kunde inte jag få köttbullar med ketchup?











Fast ännu mer kom jag på att jag ville ha kebabkött. Bara kött vill jag ha, jag behöver ingen hel rulle. Nej nu kommer det saliv på tagnenterna, bäst att jag börjar gå och rycka i skafferiluckorna. Men först, alltid en dusch.





Jag vet inte vad jag vill med den här

Men ikväll är det roast på berns iallafall, fast med en enligt mig en opassande Pernilla Wahlgren med. Vad ska hon bidra med där? Pernilla, vad GÖR du där... Jag ställer frågan på riktigt, jag tyckte du passade ganska bra där i hårreklamen, även om den snarare uppmuntrade till bra relationer med mammor och inte vackert färgat hår.

Letar febrilt efter mobilen! Var har jag egentligen lagt den? Ringer tillslut från hemtelefonen och är på väg uppför trappen, misstänker att den kanske ligger inlindad i täcket eller något sånt klurigt.

Jag hör den. Det ringer, på mig?


Det visar sig att jag har den nästintill så nära kroppen man kan komma.



Jag tar upp den ur tröjfickan och börjar gå ner igen.






En stund senare: "Åh, ett missat samtal!" (undrar vem det kan vara och tittar på en gång)
Jaha. Det var bara jag.

MITT VÄRSTA.

Då man mottagit ett dokument som på en fläck inte går att öppna. Man försöker med alla metoder man kan och provar tillslut som en sista utväg att öppna det med wordpad (vilket man av en rejäl dos erfarenhet vet ALDRIG fungerar) utan istället byts alla bokstäver man antar eller för den delen vet varit där, till en massa obegripliga krumelurer.

Vad finns det mer för äckliga saker...


Åh ja! Vakumburkar. Eller nu förstår ni inte. Jag vet själv inte om det heter så. Knappast, men det är iallafall nya burkar, kanske till exempel med inlagda rödbetor i, (varför säger jag inte bara syltburk en sån här gång) som man måste ta till kniven för att kunna öppna, hur stark man än är. Och det där var en dold vink till att jag tycker att jag är stark förstås.

He, he.


Vad blir man mer irriterad på.

Ja, folk som inte kan tugga tuggummi på ett hyffsat sätt och enbart förstör arbetsron i och med sitt tugg och gnugg med det där förbannade gummimaterialet. Dessutom ser det ju vid närmare eftertanke inte riktigt klokt ut. Vissa ser ser ju ut som ett par idisslande kor.









Nej, nu ska jag sitta och förbarma mig över mitt numera krumelurdokument.

Livet leker mina damer och herrar

Bara Joel som saknas på den här bilden tror jag. Hoppas han kommer hem snart så vi kan ses allihopa

Jag undrar.

Har alla en person som de tycker ger de allra bästa kramarna? Vad det nu är som definierar dom bästa. Det är nog personligt hur en kram ska kännas, men ändå.



Jag brukar inte vara så kräsen, jag tycker om de flesta. En kram, är ju trots allt en kram? Men visst har jag fått några misslyckade kramar någon gång av personer som inte verkar veta hur man kramas "på riktigt".

Det är de personerna som kramas utan att riktigt ta kroppskontakt eller ger en bakhuvudet och massa hår istället för kinden. Mamma tycker inte heller om det. Det blir för omysigt och benigt. Och hårigt för den delen, och kramen består i slutändan mest bara av en massa spottade och att det kittlas i näsan.

Kramar kan vara så lugnande, det är ju ett enkelt och bra bevis på uppskattning, ett tecken på att man tycker om någon, ett sätt att säga hej eller visa att man längtat efter någon. Eller bara en gest för att stötta någon eller förmedla ett förlåt.


Det är fantistiskt vad det fyller många funktioner! Jag nämnde nog inte ens alla.


Mammas och mormors kramar är för att bara nämna några av dom kramare som jag uppskattar mest. Dom är för det första så fruktansvärt mjuka, ungefär som ett välanvänt påslakan och nacken på en kanin.

Sen att jag vet att dom består av 100 % kärlek också gör inte saken sämre. Jag känner mig alltid så omtyckt när jag får dom, och det måste väl nästan vara det viktigaste.


Det är de här magiska kramarna som det känns som att man kan stå i nästan hur länge som helst. Då man kan känna att man är så beskyddad och trygg att man nästan kan lägga sitt liv i händerna på den här personen.





Folke kom förbi för en stund sedan med bullar, eftersom pappa hjälpt honom med taket. Han sa att eftersom pappa kunde åka och spela golf imorse klockan 6 så kunde han ställa sig och göra bullar då också! När han kom så frågade han, "kan jag få en kram?" och jag sa givetvis ja, och när jag kramade om min gamla fina granne på en gång, min barndomskompis pappa, så sa han: "Gud vad lik du är mamma!"

Jag skrattade bara och sa, "Tycker du? De flesta brukar tycka att jag är mer lik pappa?". Men då fick jag förklaringen, att det hade med min reaktion på kramen att göra. Han visste mycket väl att det var en komplimang han gav mig. Sedan satte han sig ner med mig ute ett tag och pratade, mamma och pappa var och tittade på tomt och hus.



Det finns nästan inget bättre än mysiga grannar.

Kanske nästa vecka, sluta tjata

Hejs


Vi tittade på någon sämre film som det visades ett, vad säger man? Livs levande hjärta, färskt hjärta, riktigt hjärta på? Äh, det var ett hjärta rätt och slätt! Som man kan peta på. Som organ, ute i luften och inte i kroppen. Jag tror inte jag kunde vara mer övertydlig.

Pappa (okoncetrerad med laptopen för ovanlighetens skull knät): "Vad var det för nånting?"
Mamma: "Det var ju ett hjärta. Såg inte du det? Jonas, såg du inte det? Vet inte du hur ett hjärta ser ut", töntar hon på.
Pappa: Jo? Jag vet ju hur du ser ut.Kär
Mamma: Ja... Jag är ju ditt hjärta jag! svarar hon och nickar några gånger och man ser hur hon trivs med tanken.




Ibland vill jag också vara kär när dom pratar.

Dom säger att man ska leva alla dagar som om det vore den sista.

Men jag har gått och funderat på det, och det går inte. Att leva alla dagar, som Om varje dag vore den sista, skulle snarare göra att livet blev bräckligt och kortare. Be mig inte gå in på det.

Givetvis måste man trivas i att leva i nuet (jag hatar ordet nuet?), men man måste ju leva i ett förebyggande syfte också.


Man kan heller inte vara mot alla människor, varje dag, som om det vore den sista gången man såg dem. Hur skulle man då kunna uppskatta det fina och bra med dem, om det nu inte fanns det som var skit och dåligt också? Jaja det där har ni hört förut. Lite halvlöjligt med upprepning.



Och det är bara citat, det vet jag. Men man får fan ta och tänka på vad man säger och hur man tror sig ska kunna leva upp till det. Livet måste få gå ihop. (Vid närmare eftertanek så har nog mitt liv i snart 3 år snarare gått omlott). Det måste få vara mänskligt och logiskt. Vissa citat är ju till och med överkurs för Gudar. Sånna som jag egentligen är för taskigt kristen för att ens tro på.


Nu må det hända att jag reagerade för starkt. Man behöver ju faktiskt inte ta så allvarligt på saker heller.



Jag lär mig själv nya saker varje dag tror jag, va fint hörni... men huvudvärken börjar ta över lite för mycket nu och jag börjar till och med skela lite här känner jag pga sömnbrist och orklösheten. Jag orkar inte hålla ögonen i rak kurs på något vänster och jag har i dagens läge dessutom ännu inte listat ut vad det är som fortfarande bär upp min kropp. Fantistiskt.

Nu stänger vi ner flr ikväll. Sov gott

Jag orkar inte prestera en till ansträngning ikväll. Nu räcker det för idag. Imorgon är det tusen nya krafttag, så nu ska jag vräka i mig mera middag och fika, bli lite rundare och goare så det rullar på bra imorgon.

HejsanhoppsanKerstin

Det är inte det allra lättaste, att försöka totalignorera en sällsynt och så ovanligt fet klädhög, i en fotölj vars egna klädsel du inte ens kan ana.

Mamma tyckte jag såg misshandlad ut när jag hämtade upp henne för en stund sedan på tågstationen.

Jaha? Tackar... Och bättre blev det inte när jag slog huvudet i ratten för att jag skulle niga i samma veva för att förtydliga min uppskattning. Så nu ser jag ännu mer misshandlad ut med en bula mitt i pannan.


Nej men jag veeeeeet. Att sminka mig har aldrig varit min grej liksom... Kanske ska överväga att ta mig en och annan kurs, i värsta fall skaffa en personlig muppa eller vad blondinbella kallar det. MUP? Make up-artist. Mua kanske det var. Saksamma, det är ändå inte aktuellt. All denna ovanstående information var ett sådant där skämtåsido. Ganska allt. Jag blir sådär tråkigt nojjig att folk inte ska förstå när man är dryg. Även om jag lika gärna kan passa på att säga att sminkning inte är min grej och att det vore en frän merit att slå huvudet självmant så hårt i ratten att airbagen utlöses. Det jag i princip kan med smink är att smeta på mascara, dutta på rouge och smörja mitt ansikte med salvor. Sen var mina talanger på den fronten slut. Kanske ska ta kursen ändå...


Misshandlingskommentaren hade hon iallfall all anledning till men av helt andra anledningar, då jag ser hemskt taskig ut på både händer, armbågar och knän efter alla "slängadigefterbollen"-övningar på träningarna. Det var värst idag, då man var livrädd att skrapa upp de gamla svidsåren. Det är snarare brännmärken.








Jag gav mamma en kram här för alldeles en stund sedan, tittar upp i taket udner tiden och ser att min lampa är full, FULL med dam, säkert en och annan död fluga också, och ett par levande som äter de döda.

Vilken förskräcklig syn. Men trötta som vi är, jag för att jag tränat 3 ggr idag och mamma som åkt tåg och varit på jobb i Gävle, men framförallt med massor av andra saker att göra, konstaterarr vi bara:


Jag (när jag ser dammet, och pekar) : Oooohh. Titta lampan!
Mamma: Men fyy (eller något i den stilen)
Jag: Vi tar det en annan dag.
Mamma: Ja! Vi tar det en annan dag!



Det är så skönt, när man spelar samma musik. (Som vi fick lära oss på träningen idag...)


Nu ska jag gå ner och äta, vi har massor av fika och mat hemma efter min storhandling på älslings Willy's idag!


Krambanan eller nått sånt


Titta, jag hittade en bunt människor på köpet

Snälla söta rara, underbara

Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeejje!


Här sitter jag nu, ensam på altanten, mitt i solen och dricker mitt kaffe och läser tidningen.

Jag skulle i denna stund vilja kalla mig för avkopplad och tillbakadragen pensionär i gsina bästa år.

Fast jag är då en pensionär med ett väldigt sug. Eller nej, inte det heller. SUG, det är mer riktigt. 

Och med sug menar jag nog många saker. Bortsett från att jag sitter och suger på min överläpp nu som för övrigt bara låter äckligt om jag får säga det själv, så antar jag väl att det är frågan om ett generellt sug på livet.


...

Ja just det. Jag vill suga på livet.


Och det var ungefär allt jag hade att säga.








Nej men suget har väl utvecklats i och med någon slags nyfikenhet, framtidsplaner och drömmar. Just nu suger jag efter basket och att jobba för att tjäna lite mer pengar innan jag åker utomlands och pluggar i ett år.




Har haft möte på jobbet hela morgonen, vi började klockan åtta så det är därför jag sitter och läser tidningen nu sitället. Har precis spillt kaffe på utebordet i ett försök att dra fram det för att stå jämsides med stolen. Men med en hjärna beståendes av enbart pulver, tycktes jag inte kunna förutspå att en överfull kaffekopp skulle skvimpa över i en jordbävningsförflyttning. Eller ja jo, det kunde jag ju förstås... Det berodde snarare på önsketänkande och lathet, varför det gick som det gick.







Åh det satte sig precis en nyckelpiga ¨på min axel. Jag känner mig välsignad. Jag vaar jättenära att svpa med handen över axeln eftersom det kittlade så hemskt, och jag är bara glad att jag av någon anledning tittade dessförinnan. Jag kan ju säga att jag skulle blivit helt knäckt om jag tagit kol på den.


Nu ska jag avlägsna mig härifrån. Ajökens över en tid.

Ni ska höra Andreas spela den här på piano.

Och ni ska bara se hur jag ryser då.

Tjena mitt i benan


Åhå... jaja.


Man kan vara både glad och lite halvolycklig samtidigt va? Jamen jaaaaaa man kan det.


Jag är jättestressad, jättejätte. För jag har gått vidare i min ansökan om Georgiastipendiet, 1 av 15 i hela Sverige. JA, OCH DET ÄR JÄTTEKUL. MEN RÖRIGT, MYCKET INFORMATION OCH UPPGIFTER SKALL NU ÄN EN GÅNG SAMMANSTÄLLAS, JAG SKA HA INTYG FRÅN HÖGER RESPEKTIVE VÄNSTER OCH DET SKA KLIPPAS OCH KLISTRAS LIMMAS OCH PUSSLAS MED JPG OCH SPECIELLA BREVPAPPER OCH SKICKAS TILL HUVUDKONTERET I SAVANNAH OCH JAG VET LIKSOM FAN INTE VARFÖR JAG HÅLLER PÅ ATT SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER HELT PLÖTSLIGT. Det är verkligen inte meningen att ge ett aggressivt intryck. För det gör stora bokstäver. Dom är lite överrumplande. Om det inte är övertydligt att personen i fråga är världens lyckligaste så blir reaktionen lite "wwwow" när någon slänger stora bokstäver på en sådär och man ryggar automatiskt tillbaka lite och lyfter händerna som för att signalera att man inte vill ha något bråk. Eller... Nej. Inte riktigt kanske. Men man kan brainstorma lite kring det om man... har lust. Vilket jag uppenbarligen hade. Fast det kallas inte brainstorming.

Jag ska alltså tala för mig själv hädanefter. En annan kanske helt enkelt hade tänkt, "bring it on" och lagt fram knogarna istället. Vad vet jag. 





Det gladiga är då iallafall att jag börjat träna lite försiktigt igen. Känns både bra och inte bra. Känner mig ur form, AAHHH STRESSS. Men det kommer nog till sig ganska fort.


Möte på jobbet imorgon har jag bland annat skrivit i min nyinköpta kalender som jag är stolt ägare till. Jag älskar möten. Ja jag är allvarlig här. Mentorsamtal och coachsamtal är ett utav det bästa jag vet. Jag älskar att kunna kommunicera öppet och lägga kort på borden och diskutera. Då vet man precis var man har varandra och inga klarheter är oklara, helt enkelt.


Vilket tråkigt inlägg.


Jag kan inte hitta något fyndigt eller upplyftande i det. Vad var det då som blev meningen med det, kan jag ju vända mig till mig själv och fråga.


Men jag är inte riktigt upplagd för att svara på några frågor just nu, jag har fullt upp med matsmältningen.



Simma lugnt...

Idag tänker jag bara utbringa ett positivt åh och ett negativt åh

Mitt värsta... (för att citera Frengen här till en början)

... är att vara på tok för lat för att orka gå och lägga sig.





Det är för många procedurer.

Borsta tänderna är fullt tillräckligt.

Linserna, där håller det på att gå över gränsen.

Sätta på sig sovt-shirten. Det är droppen.



Så här kan man ju inte hålla på.

Jag måste försöka puscha mig mentalt, inbilla mig att jag är en självständig och stark kvinna. Som klarar av att göra kvällsprocedurer. Utan att ha gnälliga tankar.

Om jag räknar till tre så kanske det går.



Men först måste jag ju gå härifrån förstår ni väl. Det förstår ni.

Jag tror jag säger hej då.




Jag såg föresten Twilight ikväll för första gången. Oj

Jag sitter i bussen en mörk vinterkväll på väg hem. Plötsligt ser jag i ena fönstret som speglar sig, en tjej på andra sidan. Först tänker jag, "undra vem det är?"  ”Humm”... Sedan kan jag inte sluta lägga märke till " fan vad hon sitter och glor!?"

5 sekunder senare är det någon snäll själ som lagar punkat i hjärnan på mig och jag kan konstatera:

”Åh…. det är ju jag..."

Kära, medborgare.



Jag önskar bara få säga godnatt.





P.s Han är ett naturbegåvat geni. Just för att han får mig att skratta. Det är genialiskt, det är inget annat än en gåva att kunna få andra människor att skratta.

Gustaf    ' säger:

sötblubb




Visst var det ganska fint? Smaka på ordet vet jag. Smak smak

Han var ganska fyndig! Men ni kan däremot inte förstå varför. Det måste man ha förmaterial till att begripa. Visst.


Har förövrigt en röd halsduk på mig nu, sitter på altanen och kikar på den sista skymten av solen. I kikare alltså. Det gör riktigt jävla ont. Nu ser jag ingenting. Kan man bli blind av att titta i solen för länge?

Nej men allvarligt. Röd... Jag kan inte riktigt hantera den färgen. Aldrig attraherats eller förstått mig på den, och kommer nog heller aldrig att göra. Samma sak vad gäller mörkbrunt, på kläder och skor vill säga. Jag får jättedåliga vibbar. Och då är brunt mycket värre än rött, som jag på ett eller annat sätt faktiskt börjat acceptera litegrann, men jag bär det fortfarande inte. Jag har inte ett enda rött plagg i min garderob. Det enda jag äger som är rött, tror jag är en ögonskugga som jag köpte inför balen och som Lotta använde när hon sminkade mig då. Det var riktigt bra. Men jag var fortfarande långt ifrån tant röd. Jag gissar att, hon finns inte ens. Bara tant grön, tant brun och tant viol. 

Var det fel?

Nej nu ska jag gå ut och plocka kottar.

P.s Ja just det, jag hann gå in däremellan. Solen gick nedanför min tomt så de bidde kallt.

Hey bapperuppa

Har knallat en timmes promenad alldeles precis nyss nu. Jag är så rastlös när jag inte kan träna så det är inte klokt för en älgskit.

Rädda mig?


Snälla... Jag känner mig som en hjälplös hund med svansen mellan benen.


Ja, nu menade jag ju heller inte så.

Och det förstod ni. Ni är smarta kids.



Har tankar på en dusch nu, för vid ett tiden ska jag Karin, Eken och Phille fika. Så nu fick jag för mig att det är jättebrådis här! Oj oj, jag måste hinna äta lite lunch innan!




HurryMcflurry little girl

Jag: Mamma sätt på lite te och så äter vi after eight.
Mamma: JAAAAAAAA! Vilken bra idé Emma!! (uppspelt och fnissig, axlarna guppar)
Jag: ...?... Sitter kvar i soffan, väntar på att grannarna ska komma springandes och fråga om vi har vunnit på triss. Ingen kommer. Jag sitter kvar. Hör nyheterna någonstanns i bakgrunden. Undrar vilken hemskt tråkig dag hon måste haft i övrigt.

Ibland krävs det bara inte mycket. Jag tror jag gjorde hennes eftermiddag.

Vad är det meningen att man ska säga om det här egentligen?





Jag tror jag måste titta på Beppes godnattsaga för att kunna somna ikväll. Eller så får jag be Johnny göra ett undantag och ge mig dubbla doser sand.