Barbara

Första riktiga äventyret blir då bussen fastnar i en brant backe och varken tar sig framåt eller bakåt med framsteg. Toppen! Jag åker buss EN gång per år och jag får en riktig fullträff. Tillslut kommer kvart i fyra bussen och jag hoppar av och kliver på den istället. Skönt att vara påväg hemmåt igen... Jag är ju döhungrig.

 

Jag kan inte låta bli att sitta och iaktta alla gymnasiebarn. Två småtjejer sitter och viskar och skrattar och jag blänger på dom som om dom gör något olagligt. Jag har alltid tyckt att det är barnsligt och oartigt att viska. En annan killes frisyr fångar min uppmärksamhet, han är rakad på ena sidan, där det är tydligt att han i grund och hårbotten är blond. Det långa håret som han har på andra sidan, förutom att det är extremt smutsigt, har han färgat blått.

 

HURRA för mångfalden! Men man behöver ju inte överdriva.

 

Jag börjar fundera över hur han måste ha tänkt... Kanske tänkte han som jag när jag var liten och skulle få sätta fast två hårslingor i håret. Jag hade bestämt mig för att ha mitt favoritlags färger, giffarna, blå och vit. Lyckligtvis slogs den tanken bort, kanske har jag mamma att tacka, och jag tog enbart två vita slingor istället.

 

Det slår mig att alla ser så fruktansvärt trötta ut, var jag själv sådär trött när jag gick i skolan? Läser jag gamla blogginlägg så är det ofrånkomligt uppenbart. Jag vet själv att jag brukade vara nära att somna på mornarna kvart över 7 då jag tog bussen in för att träna basket innan skolan. Och givetvis underlättar inte det mörka vinterhalvåret. 

 

På bussen kliver så småningom en liten och gammal tant på, en sån där som man mest bara har lust att le åt. Fullproppad som bussen är staplar hon sig frammåt med sin halvt uppätna daimstrut i handen, men inte en enda människa reser sig upp. Jag som själv står upp får tillslut säga att någon som är ung faktiskt får ta och resa sig upp, och först då får gumman sitta. Hon jobbar hårt på sin daimstrut och kämpar med att få i sig änden på glassen som är täckt av papper. Hon får säkert i sig en del papper, och det enda jag tänker är att det är tur att det inte är folie. Vi småpratar lite, och jag kommer på mig själv att jag pratar med henne precis som jag gör med små barn. För det är ju på nått sätt så dom blir tillslut, virriga och snurriga, förstår inte allt man säger, eller hör för den delen. När hon sedan kliver av stannar hon utanför bussen och vinkar åt mig och lägger av jordens leende.

 

Tack!

Här sitter jag och luktar brända bacon. Och det är inte vilka brända bacon som helst, det är JÄTTEBRÄNDA bacon. Brännskada grad 5. Ja... Man kan säga att jag rentav dödade dom.