Barbara

Igår söndag var både jag och My lite halv tlgiga, så vi hyrde film (eat, pray, love) som vi inte ens kollade klart på. Den var inte riktigt av det intressentare slaget. Dessutom var vi tvungna att börja röra på påkarna eftersom vi bestämt med våra andra gängmedlemmar för att kolla på den nya biofilmen Water for Elephants och behövde en matbit innan dess. Det var ett ganska lätt beslut att dra till Cheescake Factory, vi käkade salad och lax för att sedan runda av med en cheesecake. Mango Key Lime Pie satt rätt bra, men ännu inte favoriten.

Idag var första dagen utan våran lilla PT David sedan 3 månader tillbaka. Vi saknar det, myspysen och jag. Alltid skönt att starta veckan med ett hårt pass. Nog för att vi klarar det galant själva!

Nej, dags att ta tag i tvätt.

Vi hörs, ha det gott!

 JAG MÅ HA DOM BÄSTA TJEJERNA HÄR I CHICAGOT!

Skriver mer snart btw! Hörs hej!

Jag har världens bästa känsla i magen.

Men dessutom har jag världens obehagligaste känsla i kinderna. Älsklingtjejen kom precis in för att säga godnatt (i sin vanliga ordning). Det slutar med att hela processen övergår i att flamsa, göra grimaser och klämma ihop varandras kinder samtidigt som man försöker prata. Min första instinkt är ju att säga "Mamma säger att tjocka barn inte gillar köttbullar", men det kan jag ju inte säga till en sjuåring. Ordet tjock är inget vi nämner.

Men det gör så ont nu! Ja, det var ju mest hon som klämde på mina. Kändes dock inte så farligt under tiden vi höll på.

Fast nog om det och mer om magkänslan. Jag mår så himla bra i min familj här. Så dålig som jag varit på att skriva här i bloggen så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag har ju inte dirket förmedlat min relation med familjen öppet här än. Eller har jag? Nej?

Jag har alltid vetat att vi gillat varandra ömsesidigt och oerhört mycket, men att få höra stora ord från dom får mig att må så bra! Idag kom S (värdpappan) hem lite senare, så jag och M (värdmamman) käkade själva, vilket händer ibland, men inte jätteofta. Barnen satt för en gångs skull jätteduktiga och tysta i vardagsrummet, vilket gav utrymme för mig och M att prata ostört. Inte för att det behövdes sägas något särskilt, vi får rätt mycket sagt under dagen iallafall, men det är bara så trevligt att inte bli avbruten och kunna fokusera på varandra och småprata.

Vi pratar om allt möjligt, men idag kom vi in på min sista resemånad osv. Vilket dirket får mig att tänka på att jag snart kommer lämna min familj i USA. För det är precis det dom är för mig, och jag för dom... Jag säger att det är helt galet vad ungarna växt sedan jag kom hit, och hon säger: "Ja, det är knäppt vad dom växer på ett år! Men du ska se om två tre år när jag skickar bilder på dom till dig. För vi måste hålla kontakten! Då kommer dom vara ännu större!"

Jag vet ju att vi sagt det förut, men det är så äkta när hon säger det och tittar mig i ögonen. Och jag blir tårögd som vanligt, och menar på att jag kommer vara hjärtekrossad när jag åker hem. Ibland kan jag sitta i bilen och köra och komma på tanken att en dag åker jag faktiskt hem. Jag blir alltid tårögd och får försöka tänka på annat.

En av de finaste komplimangerna var när vi kom hem sent från Arizona. Vi hade lagt barnen och håller på att packa upp. Eftersom de bjöd mig på resan, så har jag inte riktigt vetat hur jag ska tacka dom tillräckligt förutom med ord. Det slutade med att jag köpte ett fint kort och blommor dock. Men den kvällen så säger M till mig: "Tack så hemskt mycket för att du följde med Emma. Du ska veta hur mycket vi tycker om att spendera tid med dig. Du är så mogen och jag önskar verkligen, och kan bara hoppas att lilla M kommer bli som du en dag. Jag vet inte om barnen kommer kunna älska någon som dig igen".

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva allt detta på ett ödmjukt och bra sätt utan att ha det osagt... Men vi är verkligen bra på att uppskatta varandra och ge komplimanger. Och det är av anledningen att Dom är som Dom är, som mitt år här har blivit så bra! Plus de fina vännerna jag fått här. Jag har haft sådan himla tur på alla plan!

För mig är det viktigt att visa uppskattning, och att göra det på ett sådant sätt så att det känns äkta. För det är inte alltid det gör det i dagens "gulligulliga och krusslidulliga" sätt att skriva och prata. När saker går för fort, när man säger jag älskar dig för nära inpå man lärade känna varandra eller klistrar in för mycket hjärtan i ett meddelande utan att man egentligen känner varandra så väl, då blir det inte äkta för mig. Vad gäller både killar och tjejer. Men ofta rycks man ju med i smickret, utan att ens tänka sig för först! Vart står jag i relationen och på vilken nivå ligger vi egentligen?

Men att känna att något är ömsesidigt, att man ger och tar lika mycket - det finns inget bättre känsla.

Är detta mitt första riktigt inlägg sedan jag kom hit? Nej, nu ska jag läsa tidningen, slå på tv:n och äta 72% Ghirardelli! Det du mamma, det är snäppet bättre än Lindt!

P.s Jag saknar våra lapachoteochtvmyskvällar!

Till Linnea: Klicka på "Bädda in knappen" under youtubeklippet. Se till så att du har bockat i rutan för "Använd gammal inbäddningskod" som kommer upp när du klickar på "bädda in". Kopiera koden, gå till inlägget och klicka på "HTML" som sitter till höger och bildknappen och klistra in. TJOFF så kommer klippet upp i inläggsrutan.

Man kanske ska överväga att starta en egen "attdonapåbloggen" hemsida.

Hade solstrålar!

Hallå i rutan! Eller Haloha som min värdfamilj anser att jag säger. Haha, det låter ju för bövölen som en maträtt från Hawaii eller nått i den stilen.

NÅVÄL, HÄR KOMMER DET EFTERLÄNGTADE INLÄGGET! Åh, ja. Som ni varit besviken på mig. Men här är jag nu - redo att skriva några rader.

Klockan är halv tio snart (lördsag) och jag beslutade mig för att åka hem och köra på en tidig säng. Jag har inte fått någon good nights sleep sedan vi kom hem från Arizona och har varit trött som en mås hela dagen. Arizona var jätteskönt btw! Sol och bad! Nu längtar man till sommaren.

Jag har mest tagit det lugnt som en filbunke hela dagen, pysslade på på morgonen i godan ro. Skypade lite med finfamiljen min, åt frukost (I love äggmacka), drog sedan en svängom på gymmet (såg killen i dom röda shortsen), sedan blev det dusch och skutt in i bilen för att åka och möta upp Evelina och Malin på Old Orchard (påminner om stan hemma, med butiker utomhus) för att strosa lite och sedan äta middag på Cheesecake Factory där det blev Burgare och sallad. Vi plockade upp Helena som precis kommit hem från Florida och åkte till Starbucks för kaffe! Gud vad jag tycker om mina tjejer.



Men efter det slutade jag mitt äventyr för idag. Sa jag att jag var trött?

Jag vet ju att det är så mycket jag missat att berätta. Bland annat sedan min familj var här, vad har hänt sedan dess, Arizona... allt?

Fast det kan vi väl ta en annan kväll? Jag tycker jag gjorde ett rätt långt inlägg!

Eller ja, kan tilläggas kort och koncist att jag och My bakade Brownies och hade Sleepover igår.




Puss då!