Vemod
Jag vet inte varför jag drar mig för att skriva det här inlägget. Kanske för att jag inte riktigt vet hur jag kort och koncist ska förmedla det jag tänker och känner just nu. Kanske för att jag inte är van att vara så allvarsam här. För dom som känner mig, vet ju hur känslosam och blödig jag kan vara.
Ett år har vi bott i Santa Barbara, med två terminer, så olika. Jag har träffat så många fantastiska och fina människor att jag klyschigt nog inte kan beskriva det med ord. Jag vet ju att jag fäster mig vid saker och ting, men det är sällan man är omringad av så många man tycker om på ett och samma ställe. Att rabbla upp allt vi gjort skulle ta mig 4 dagar, och det har jag förstås inte tid med.
Men låt oss bara säga, det har varit ett underbart fenomenalt år. På alla sätt och vis.
Min största hyllning och tack går ju förstås till Julia, Jennifer och Sannahey. Aldrig har jag känt mig så hemma, så omtyckt, fört så många intressanta konversationer, utbytt sånna fruktansvärda dansmoves, dragit så många genialiska interna skämt, skrattat så oförskämt mycket eller spritt så mycket kärlek omkring mig som med er. Ni är riktigt riktigt stygga, men likförbannat, är ni årets höjdare.
Bye Santa B, we'll miss you // Girls in apt 222
Nej, back to Grinchen and forget about the heartbreak. C U.
Kommentarer
Trackback
