Vår mormor
Två veckor sedan var första gången för mig.
Min reaktion var ganska uppenbar. Jag grät, men jag var till min förvåning rätt lugn. Kanske var jag tvungen, jag var i fullt språng på väg till skolan för att plugga inför tentan som skulle infinna sig dagen därpå. Dessutom var jag ju förvarnad, men allt hade trots allt gått så fort. Jag tror aldrig jag hann vänja mig vid tanken, men det gör man säkert aldrig. Detta är ju något som få vill acceptera. Helt lönlöst egentligen, för ju förr man accepterar – desto förr utgår jag ifrån att man kan gå vidare.
Min mormor dog, inte ens 70 år gammal. Hon är den första inom familjen som dött förutom min gammelmorfar, som jag av rätt uppenbara skäl inte stod lika nära. Ända sedan dess har jag försökt komma underfund med hur jag ska hantera det och jag har använt mig av termer såsom ”rätt ”och ”fel”. Jag har varit obekväm med att vara ledsen under en längre tid inför min nya umgängeskrets och skämts över att vara så förtvivlad som jag faktiskt varit. Jag är ju aldrig ledsen i mer än en dag i sträck. Dessutom har jag fått för mig att folk tror - att jag tror att jag och min mormor var mer märkvärdiga och speciella i förhållande till andra som förlorat sin mormor och deras relationer dem emellan.
Så är det förstås inte, och förmodligen tror ingen det om mig och min mormor heller. Det sitter bara i mitt oroliga huvud. Att förlora en mormor är säkert inte samma sak som att förlora en mamma. Men mormor var min vän, och en fin sådan. Vi älskade och uppskattade varandra och mycket mer behöver väl egentligen inte sägas. Det är så skönt att veta att jag vet att det var så. Vår relation var så okomplicerad. Vi ringde, skrev och sågs över lunch eller fika då vi saknade varandra, svårare än så var det inte. Ett optimalt ömsesidigt förhållande - inga krav.
Mormor hade aldrig krav. Allt var så okomplicerat, hon bara fanns och mådde gott kring oss, lika gott som vi mådde kring henne. Osjälvisk och nöjd är nog en rätt bra beskrivning av henne, det kom aldrig klagomål ur hennes kakhål. Inte ens när hon låg i elände på sjukhuset. Då vi pratade på telefonen så skämtade hon och skojade om det istället, för lite komiskt tyckte hon det var att hon inte ens kunde torka sig i rumpan själv. Så vi skrattade lite, samtidigt som oron och rädslan inom mig låg som ett täcke över vårt samtal. Det kunde väl inte vara dags än? I så fall förbjuder jag det. Jag undrar när det ens hände, när blev hon så dålig?
Elakartad lungfibros heter det. En sjukdom som innebär att lungornas kapacitet försämras i en rasande fart, vilket innebär att du tappar ork fort. Ofta får du en elak torrhosta i samband med ansträngning som kan hålla i sig i en timme efteråt. De trodde att hon hade astma först. Samtidigt som vi knappt visste ordet av det, sägs det att det kan vara skönare om hela händelseförloppet går fort, särskilt om någon som i hennes fall far illa av det. Eller så var det hennes positiva anda och inställning som fråntog oss möjligheten att ens inse allvaret. Vad vet jag.
Det tycks för mig vara svårt för en människas hjärna att ta in ett dödsfall. Från att någon har varit så levande och närvarande, till att personen i fråga inte längre går att nå. Jag har ju för fan kvar hennes nummer, och det stör mig så att jag inte kan ringa. Kan det vara så, att man i olika kriser eller jobbiga skeden i livet gärna söker tröst och svar från något omänskligt? Jag har aldrig varit troende, lite skrockfull på sin höjd, men där har det tagit stopp. Efter att mormor somnade däremot, har jag kommit på mig själv att stå och titta rakt upp i himlen. Jag kom på mig själv mitt i stan bland folk och skyndade mig att säga ”flygplan” samtidigt som jag löpte därifrån. Nej då, fast tanken på att mormor skulle vara en ängel gillar jag.
Hur det än är, så är det enda jag vet i slutändan hur mycket jag älskar henne, och hur mycket jag önskar att jag kunde ringa eller smsa. Bara för att säga hej och få ett kärleksfullt svar. Helst få en av hennes mjuka kramar och se henne le på just det busiga sättet som hon ler. Men jag har hört, att livet går vidare – för det måste det bara. Det är mycket som inte kommer bli detsamma, men jag uppskattar alla mina dagar du förgyllt.
Alla älskar vi dig.
