Barbara

Det känns som att en jobbig period är på gång nu. Snart har jag varit här i 4 månader och saker och ting börjar lugna ner sig. Mitt huvud är inte lika upptaget och saker börjar gå på rutin, man vet vad som ska göras, och hur det ska göras.

Rätt logiskt får jag mer tid till att längta hem, och säkert har det med julen att göra också.

Jag saknar mig familj så mycket och det gör ont. Är det inte konstigt egentligen att man åker bort från det som betyder mest i hela världen? Det är ju jättekonstigt ju mer man tänker på det.

Även om jag pratar svenska med mina svenska vänner här, så känner jag hur den blir sämre och sämre. Mitt vanliga flyt och förmåga att uttrycka mig är som borta med vinden och jag blir irriterad över att jag tycker att jag låter som en osmart och ung tonåring ibland. Jag vet inte vad det är som gör att jag alltid tyckt att det är så viktigt att tala rätt och riktigt. Samma sak när det kommer till att skriva. Det är säkert för att det strålar mer smarthet om det och utifrån mig själv så vet jag hur jag reagerar när jag möter någon som inte pratar korrekt svenska - jag slutar att lyssna.

Nu är det dags att försöka göra något uppmuntrande.

Vi höres!

Pepparkaksbygge


Julbord på IKEA


Manikyr och min första ansiktsmask någonsin

Julluncharna vi hade för en vecka sedan!

Jullunch nummer ett hemma hos My.

Jullunch nummer två hos Simone


Jag tror inte jag tyckte det var något som fattades på vårat fina julbord, förutom skinkan och lite ost och kex!

Glad måndag!

Godkvällen

För några helger sedan (med tanke på att jag varit så omänskligt, men ändå så friskt dålig på att blogga om Chicagolivet och olivet på senaste, så får vi rulla tillbaka bandet lite och ta en titt på vad som hänt) var vi i Evanston som är en sk collegestad. Nu var det ju som så att Anne-sophie här behövde några highlights och en haircut. Okej tänkte jag och My, vi hakar på och strosar i butiker under tiden. Fast saken var den att My egentligen hade velat sitta och titta på i salongen och andats in massa näskittlande hårspray och kemikaliska gifter. Jag vet, men hon bara är sådan. Synd att det inte fanns några sittplatser i närheten. Det var synd.

När Annie var klar mötte hon upp oss för att ta en värmande sopplunch i kylan. Sedan avslutade vi med lite frozen yogurt, vilket i sig var något så väldans korkat eftersom vi höll på att frysa som några stackars Chiuauas. Vad gjorde vi mer den helgen? Ja, det är ju denna problematik med minnesluckor som uppstår när man slarvar med bloggeriet. Här behövs en inställningsmakeover.

Hejhopp

JAG SER DET SNÖAR!

Första dagen det snöar här, äntligen!!! Vitt och luddigt överallt - så himla vackert!

Imorgon kommer det ett inlägg!?

Är ni redo för trumpethistorien som jag så länge nämnt men aldrig kommit till skott med?

Jag hoppas jag inte byggt upp några förväntningar, ta bort dom i så fall.

Vi var bara down town en helg, jag My och Anne-Sofie när jag var tvungen att pysa hem lite tidigare. Nu minns jag förstås inte vad jag skulle göra, men jag stack iallafall! På väg tillbaka till metran, passerar jag den här mörkhyade, vackra gamla mannen som står och spelar trumpet på gatan. Han är stilig, ser inte alls trasig ut på något vis utan bär svarta kostymbrallor och sin svarta rock.

Han spelar jättefint och när jag passerar honom så känner jag hur gärna jag vill ge honom pengar. Men jag är redan påväg förbi och skulle bli tvungen att fiska upp både plånbok och mynt. Jag fortsätter att gå, samtidigt som jag inte kan släppa honom. Plötsligt slår det mig, tänk om det där hade varit min farfar, eller vem som helst. Jag blir jättetårögd och fäller några tårar, men det är soligt ute och jag har solbrillor så ingen ser. Det är då jag bestämmer mig, jag måste vända om. Hela min kropp vill vända på klacken och gå tillbaka! Både för hans och min egen skull. Jag skulle ha haft så dåligt samvete och ångrat mig om jag inte gjort det.

Så jag tar upp plånboken, tar upp alla mynt jag har och lägger dom i hans trumpetfodral och möts av "THANK YOU BEAUTIFUL, THANK YOU! YOU HAVE A GOOD DAY!". Jag har lust att krama om honom och säga "Vad fin du är!". Men... det gör jag förstås inte. Utan ler istället det största leendet jag kan (vilket säkert får mig att se mer uppstoppad ut än ödmjuk och rar) och säger detsamma.

Gissa om jag mår bra när jag går därifrån. Ändå ner i tårna mår jag bra! Och jag ler säkert ända fram till tågstationen.

Självklart kan man inte ge alla pengar. Det fungerar ju inte riktigt så. Men det var något med den här gamla mannen som jag inte kunde släppa, som uppenbarligen berörde mig så.



Den här damen sitter Alltid här, på samma ställe. Om hon är skicklig? Nej. En solig dag såg vi igenom hennes solbrillor, och ögonen blinkade i 110. I övrigt sitter hon bara där still. Inga trick, ingenting. Men det är beundransvärt. Oo så beundransvärt. Vilket tålamod, vilket jobb, vilken påfrestning.

Nej nu ska jag bläddra lite i tidningen, sedan börjar jag jobba igen om en halvtimme. Skön dag idag! Jag slutar 4.15. Då blir det gymmet för första gången på en vecka eftersom mitt huvud inte velat hela sig på ett tag. Ser fram emot att få springa av mig både det ena och det andra och fylla på med lite adrenalin.

Hej!

(Hoppas att ni därhemma kan se, för ibland fungerar det bara här)

Det är såhär skönhetsreklamer ska vara! Som ett skämt