Min reaktion var ganska uppenbar. Jag grät, men jag var till min förvåning rätt lugn. Kanske var jag tvungen, jag var i fullt språng på väg till skolan för att plugga inför tentan som skulle infinna sig dagen därpå. Dessutom var jag ju förvarnad, men allt hade trots allt gått så fort. Jag tror aldrig jag hann vänja mig vid tanken, men det gör man säkert aldrig. Detta är ju något som få vill acceptera. Helt lönlöst egentligen, för ju förr man accepterar – desto förr utgår jag ifrån att man kan gå vidare.
Min mormor dog, inte ens 70 år gammal. Hon är den första inom familjen som dött förutom min gammelmorfar, som jag av rätt uppenbara skäl inte stod lika nära. Ända sedan dess har jag försökt komma underfund med hur jag ska hantera det och jag har använt mig av termer såsom ”rätt ”och ”fel”. Jag har varit obekväm med att vara ledsen under en längre tid inför min nya umgängeskrets och skämts över att vara så förtvivlad som jag faktiskt varit. Jag är ju aldrig ledsen i mer än en dag i sträck. Dessutom har jag fått för mig att folk tror - att jag tror att jag och min mormor var mer märkvärdiga och speciella i förhållande till andra som förlorat sin mormor och deras relationer dem emellan.
Så är det förstås inte, och förmodligen tror ingen det om mig och min mormor heller. Det sitter bara i mitt oroliga huvud. Att förlora en mormor är säkert inte samma sak som att förlora en mamma. Men mormor var min vän, och en fin sådan. Vi älskade och uppskattade varandra och mycket mer behöver väl egentligen inte sägas. Det är så skönt att veta att jag vet att det var så. Vår relation var så okomplicerad. Vi ringde, skrev och sågs över lunch eller fika då vi saknade varandra, svårare än så var det inte. Ett optimalt ömsesidigt förhållande - inga krav.
Mormor hade aldrig krav. Allt var så okomplicerat, hon bara fanns och mådde gott kring oss, lika gott som vi mådde kring henne. Osjälvisk och nöjd är nog en rätt bra beskrivning av henne, det kom aldrig klagomål ur hennes kakhål. Inte ens när hon låg i elände på sjukhuset. Då vi pratade på telefonen så skämtade hon och skojade om det istället, för lite komiskt tyckte hon det var att hon inte ens kunde torka sig i rumpan själv. Så vi skrattade lite, samtidigt som oron och rädslan inom mig låg som ett täcke över vårt samtal. Det kunde väl inte vara dags än? I så fall förbjuder jag det. Jag undrar när det ens hände, när blev hon så dålig?
Elakartad lungfibros heter det. En sjukdom som innebär att lungornas kapacitet försämras i en rasande fart, vilket innebär att du tappar ork fort. Ofta får du en elak torrhosta i samband med ansträngning som kan hålla i sig i en timme efteråt. De trodde att hon hade astma först. Samtidigt som vi knappt visste ordet av det, sägs det att det kan vara skönare om hela händelseförloppet går fort, särskilt om någon som i hennes fall far illa av det. Eller så var det hennes positiva anda och inställning som fråntog oss möjligheten att ens inse allvaret. Vad vet jag.
Det tycks för mig vara svårt för en människas hjärna att ta in ett dödsfall. Från att någon har varit så levande och närvarande, till att personen i fråga inte längre går att nå. Jag har ju för fan kvar hennes nummer, och det stör mig så att jag inte kan ringa. Kan det vara så, att man i olika kriser eller jobbiga skeden i livet gärna söker tröst och svar från något omänskligt? Jag har aldrig varit troende, lite skrockfull på sin höjd, men där har det tagit stopp. Efter att mormor somnade däremot, har jag kommit på mig själv att stå och titta rakt upp i himlen. Jag kom på mig själv mitt i stan bland folk och skyndade mig att säga ”flygplan” samtidigt som jag löpte därifrån. Nej då, fast tanken på att mormor skulle vara en ängel gillar jag.
Hur det än är, så är det enda jag vet i slutändan hur mycket jag älskar henne, och hur mycket jag önskar att jag kunde ringa eller smsa. Bara för att säga hej och få ett kärleksfullt svar. Helst få en av hennes mjuka kramar och se henne le på just det busiga sättet som hon ler. Men jag har hört, att livet går vidare – för det måste det bara. Det är mycket som inte kommer bli detsamma, men jag uppskattar alla mina dagar du förgyllt.
Tror banne mig att jag skriver ett känslosamt inlägg, utan att vara sarkastisk eller dryg för första gången på länge. Men idag är ingen sådan dag.
Jag vet inte varför jag drar mig för att skriva det här inlägget. Kanske för att jag inte riktigt vet hur jag kort och koncist ska förmedla det jag tänker och känner just nu. Kanske för att jag inte är van att vara så allvarsam här. För dom som känner mig, vet ju hur känslosam och blödig jag kan vara.
Ett år har vi bott i Santa Barbara, med två terminer, så olika. Jag har träffat så många fantastiska och fina människor att jag klyschigt nog inte kan beskriva det med ord. Jag vet ju att jag fäster mig vid saker och ting, men det är sällan man är omringad av så många man tycker om på ett och samma ställe. Att rabbla upp allt vi gjort skulle ta mig 4 dagar, och det har jag förstås inte tid med.
Men låt oss bara säga, det har varit ett underbart fenomenalt år. På alla sätt och vis.
Min största hyllning och tack går ju förstås till Julia, Jennifer och Sannahey. Aldrig har jag känt mig så hemma, så omtyckt, fört så många intressanta konversationer, utbytt sånna fruktansvärda dansmoves, dragit så många genialiska interna skämt, skrattat så oförskämt mycket eller spritt så mycket kärlek omkring mig som med er. Ni är riktigt riktigt stygga, men likförbannat, är ni årets höjdare.
Bye Santa B, we'll miss you // Girls in apt 222
Nej, back to Grinchen and forget about the heartbreak. C U.
Har haft en förmåga att gå in i saker de senaste två dagarna.
"Det började med en Long Island Ice Tea... Och det var så, det var". Som Sune skulle sagt. Fast det gjorde det ju inte riktigt. Det började med Albertson's billigaste vinbox.
Vi var i 311:an och njöt av gott umgänge, då jag bestämde mig för att gå ut och socialisera mig på balkongen med mina feströkande vänner. Står och pratar om tid och rum ett tag, tills det inte tycktes vara mig intressant längre och jag vänder mig om för att gå in till Jennifer igen. Skjutdörrarna i glas verkade vara något jag bestämde mig för att förbise och jag måste ha haft bråttom in, för en jädra smäll blev det och ont i pannan har jag idag. Vi kan konstatera att turen till viss del måste ha varit på min sida då åtminstone vinglaset klarade sig, men halva innehållet flög minst sagt ut och märken av min näsa och panna ingraverades.
Dagen efter, bestämmer vi oss för att öppna dörren för den varmt välkomnade solen och spatsera ner på stan för att köpa en Backyard Bowl. Det här blir bra, tänker jag. Lagom aktivitet för en "dagen efter", som sagt. Inte helt oväntat, börjar jag prata gagga och dadda med en hund vid tågstationen medan jag fortsätter att gå, blicken fortfarande fastspikad på byrackan. Inte långt därefter, blir jag påmind om att titta rakt fram när jag går då jag kvaddar in i en stolpe.
Imorse var minst sagt en annorlunda morgon. Förutom att alla samlades kring vårat födelsedagsbarn Jennifer med fika, tända ljus och sång varvat med taktfulla gäspar, så drog vi på högtalarna på högsta möjliga volym. Man kan säga att detta var en tapper och något sånär länge begrundad hämnd för alla sömnlösa nätter våra djupt omtyckta grannar under oss bidragit till med fest dagarna i ända, spelandes låtar såsom Hej Monica, artister såsom ABBA, schlager i olika former, Markolioo och Dr. Bombay... Men, för att belysa min egen självinsikt, så erkänner jag att jag egentligen inget borde säga om de två sistnämnda, eftersom jag själv gungar med i takten och gärna sjunger till dessa (då jag kan alla låtar utantill sedan barndomen).
Planen lydde som följande. Eller plan, det var det väl inte mycket till, det hela slutade snarare upp i ett oförutspått danskaos då Sanna gick in i någon form av trans där hon la av några av de finaste och mest välslipade dans-movesen mina unga, linstäckta ögon någonsin skådat. (Detta finns på 3 välbevarade videos)
Det ska tilläggas att även duschen slogs på på max-värme, vilket orsakar ett fruktansvärt ljud där det blir en mer eller mindre musikalisk ansambel av vattenledningarna. Smärre känsla av en lättare jordbävning också, bör pånämnas. Som vikten av att ha salt i bulldegen, åkte hårblåsen också på.
Musikgenren vi valde var förstås inget mindre än Dubstep, vilket hela vårat lilla compani verkade uppskatta, trots den tidiga morgonen. Det spelades låtar såsom Infected Mushroom, Kill EVERYBODY och Internet friends. Till detta hoppade vi runt i lägenheten och förde liv för att i största möjliga mån störa våra, älskade, icke oersättliga grannar, även våra s.k vänner.
Ja, vår relation är något man sannerligen skulle ta sig en funderare över. Den är lite märklig, men på något sätt så spännande och full av oväntade överraskningar att vi inte kan få nog av varandra. För ja, nog är det så ändå. Kärlek börjar alltid med bråk.
