Så är det
Det känns som att en jobbig period är på gång nu. Snart har jag varit här i 4 månader och saker och ting börjar lugna ner sig. Mitt huvud är inte lika upptaget och saker börjar gå på rutin, man vet vad som ska göras, och hur det ska göras.
Rätt logiskt får jag mer tid till att längta hem, och säkert har det med julen att göra också.
Jag saknar mig familj så mycket och det gör ont. Är det inte konstigt egentligen att man åker bort från det som betyder mest i hela världen? Det är ju jättekonstigt ju mer man tänker på det.
Även om jag pratar svenska med mina svenska vänner här, så känner jag hur den blir sämre och sämre. Mitt vanliga flyt och förmåga att uttrycka mig är som borta med vinden och jag blir irriterad över att jag tycker att jag låter som en osmart och ung tonåring ibland. Jag vet inte vad det är som gör att jag alltid tyckt att det är så viktigt att tala rätt och riktigt. Samma sak när det kommer till att skriva. Det är säkert för att det strålar mer smarthet om det och utifrån mig själv så vet jag hur jag reagerar när jag möter någon som inte pratar korrekt svenska - jag slutar att lyssna.
Nu är det dags att försöka göra något uppmuntrande.
Vi höres!
