PETA I NÄSAN
(Juli 2009)
One day at work.
En kinesisk kvinna (detaljbelysningen kines har egentligen inget med den korta storyn att göra) kom in med sin gamla kinesmamma i butiken.
Kvinnan jag utgår ifrån är dottern, ser jag till min stora förskräckelse grovpetar sig i näsan. Och jag menar verkligen iii II iiiiiiiii näsan. INTE utanför och INTE diskret för ett fläsk.
Jag kan bara föreställa mig mitt ansiktsuttryck och mina ögon då. För ni vet, när någon gör något utstickande eller vidervärdigt, så kan man automatiskt få det där stirret i blicken, hur oartigt den än kan se ut. Och jag som inte ens är känd för att glo, vad jag själv är medveten om iallafall, sådant vet man om sig själv. Jag funderar ofta över hur odiskret och klantigt andra kan titta eller bete sig. Jag säger med detta inte att jag är felfri. Det kan ni slå fast, men låt mig iallafall berätta.
Det är ju ganska klart att jag varit med om extra klumpiga vänner med åren, och säkert har man paddlat baklänges själv någon gång också. Vissa har ju då alltså en tendens att kläcka ur sig en kommentar eller påpekat, likaså pekat på något alldeles för tidigt.
I en sådan situation, när man själv inte alls haft någon åsikt eller önskat sig vara neutral, det är i en sådan situation man säger: VAA? URSÄKTA NU HÖRDE JAG INTE VAD DU SA? Bara för att verka någorlunda utanför det hela eller vara lite "omed på noterna". Usch, just sådana där saker är mitt värsta. Jag vill inte delta.
Jaha. Just ja, den där kineskvinnan. Hon petade somsagt näsan av den grövre varianten. Men klart som korvspad att man kan glömma bort sig och komma på sig själv med att peta trynet bland folk. Människor är vi allihopa. Men när hon sedan börjar smula med kusarna för att få bort dem, så de med all världens sanno0rlikhet ramlar ner på golvet så tror jag till och med att kottarna i mitt huvud klär av sig själva. Sedan återgår hon till det groteska petandet igen, helt i sin egen värld och växlar med fina mellanrum mellan pet och smul, samtidigt som hon går och tittar på kläder.
Och där står jag.
Gapar.
Öppnar nog munnen och gapar lite till. Funderar lite.
Vilken grad i äckelskalan kan jag uppskatta det till?
Dom går, och jag står kvar.
Blinkar några gånger.
Sen står jag där. Som fastfrusen, tills larmet går.
Sen var jag ju såklart tvungen att ringa och bertta den oerhörda nyheten, dagens trauma, för mina vänner!
One day at work.
En kinesisk kvinna (detaljbelysningen kines har egentligen inget med den korta storyn att göra) kom in med sin gamla kinesmamma i butiken.
Kvinnan jag utgår ifrån är dottern, ser jag till min stora förskräckelse grovpetar sig i näsan. Och jag menar verkligen iii II iiiiiiiii näsan. INTE utanför och INTE diskret för ett fläsk.
Jag kan bara föreställa mig mitt ansiktsuttryck och mina ögon då. För ni vet, när någon gör något utstickande eller vidervärdigt, så kan man automatiskt få det där stirret i blicken, hur oartigt den än kan se ut. Och jag som inte ens är känd för att glo, vad jag själv är medveten om iallafall, sådant vet man om sig själv. Jag funderar ofta över hur odiskret och klantigt andra kan titta eller bete sig. Jag säger med detta inte att jag är felfri. Det kan ni slå fast, men låt mig iallafall berätta.
Det är ju ganska klart att jag varit med om extra klumpiga vänner med åren, och säkert har man paddlat baklänges själv någon gång också. Vissa har ju då alltså en tendens att kläcka ur sig en kommentar eller påpekat, likaså pekat på något alldeles för tidigt.
I en sådan situation, när man själv inte alls haft någon åsikt eller önskat sig vara neutral, det är i en sådan situation man säger: VAA? URSÄKTA NU HÖRDE JAG INTE VAD DU SA? Bara för att verka någorlunda utanför det hela eller vara lite "omed på noterna". Usch, just sådana där saker är mitt värsta. Jag vill inte delta.
Jaha. Just ja, den där kineskvinnan. Hon petade somsagt näsan av den grövre varianten. Men klart som korvspad att man kan glömma bort sig och komma på sig själv med att peta trynet bland folk. Människor är vi allihopa. Men när hon sedan börjar smula med kusarna för att få bort dem, så de med all världens sanno0rlikhet ramlar ner på golvet så tror jag till och med att kottarna i mitt huvud klär av sig själva. Sedan återgår hon till det groteska petandet igen, helt i sin egen värld och växlar med fina mellanrum mellan pet och smul, samtidigt som hon går och tittar på kläder.
Och där står jag.
Gapar.
Öppnar nog munnen och gapar lite till. Funderar lite.
Vilken grad i äckelskalan kan jag uppskatta det till?
Dom går, och jag står kvar.
Blinkar några gånger.
Sen står jag där. Som fastfrusen, tills larmet går.
Sen var jag ju såklart tvungen att ringa och bertta den oerhörda nyheten, dagens trauma, för mina vänner!
Kommentarer
Trackback
