TRUMPETMANNEN
Är ni redo för trumpethistorien som jag så länge nämnt men aldrig kommit till skott med?
Jag hoppas jag inte byggt upp några förväntningar, ta bort dom i så fall.
Vi var bara down town en helg, jag My och Anne-Sofie när jag var tvungen att pysa hem lite tidigare. Nu minns jag förstås inte vad jag skulle göra, men jag stack iallafall! På väg tillbaka till metran, passerar jag den här mörkhyade, vackra gamla mannen som står och spelar trumpet på gatan. Han är stilig, ser inte alls trasig ut på något vis utan bär svarta kostymbrallor och sin svarta rock.
Han spelar jättefint och när jag passerar honom så känner jag hur gärna jag vill ge honom pengar. Men jag är redan påväg förbi och skulle bli tvungen att fiska upp både plånbok och mynt. Jag fortsätter att gå, samtidigt som jag inte kan släppa honom. Plötsligt slår det mig, tänk om det där hade varit min farfar, eller vem som helst. Jag blir jättetårögd och fäller några tårar, men det är soligt ute och jag har solbrillor så ingen ser. Det är då jag bestämmer mig, jag måste vända om. Hela min kropp vill vända på klacken och gå tillbaka! Både för hans och min egen skull. Jag skulle ha haft så dåligt samvete och ångrat mig om jag inte gjort det.
Så jag tar upp plånboken, tar upp alla mynt jag har och lägger dom i hans trumpetfodral och möts av "THANK YOU BEAUTIFUL, THANK YOU! YOU HAVE A GOOD DAY!". Jag har lust att krama om honom och säga "Vad fin du är!". Men... det gör jag förstås inte. Utan ler istället det största leendet jag kan (vilket säkert får mig att se mer uppstoppad ut än ödmjuk och rar) och säger detsamma.
Gissa om jag mår bra när jag går därifrån. Ändå ner i tårna mår jag bra! Och jag ler säkert ända fram till tågstationen.
Självklart kan man inte ge alla pengar. Det fungerar ju inte riktigt så. Men det var något med den här gamla mannen som jag inte kunde släppa, som uppenbarligen berörde mig så.
Den här damen sitter Alltid här, på samma ställe. Om hon är skicklig? Nej. En solig dag såg vi igenom hennes solbrillor, och ögonen blinkade i 110. I övrigt sitter hon bara där still. Inga trick, ingenting. Men det är beundransvärt. Oo så beundransvärt. Vilket tålamod, vilket jobb, vilken påfrestning.
Nej nu ska jag bläddra lite i tidningen, sedan börjar jag jobba igen om en halvtimme. Skön dag idag! Jag slutar 4.15. Då blir det gymmet för första gången på en vecka eftersom mitt huvud inte velat hela sig på ett tag. Ser fram emot att få springa av mig både det ena och det andra och fylla på med lite adrenalin.
Hej!
