Krönika
Jane Drake, krönikör
Jag är på väg till jobbet och framför mig sätter sig två tjejer i 14- års åldern. De är på väg till skolan och småpratar lite om allt möjligt. Så säger den tjejen till den andra:
- Vad konstig du ser ut. Har du inte sminkat dig?
Hennes kompis är tyst ett tag och säger sedan lite försynt:
- Nej. Jag vet. Jag är så ful.
Sen tar hon upp en liten necessär och tar fram puder, kajal, mascara och läppglans medan hennes väninna börjar prata om en kompis hon har som började sminka sig i fjärde klass och som såg ut som en skräcködla när hon kom osminkad till skolan.
Jag började fundera på vad jag själv gjorde i 4.an. Jag hade fortfarande overall på vintern och hade aldrig varit tillsammans med någon kille. Jag hade frågat chans på Mårten men han rev sönder lappen så då blev inget av med det. Min bästis och jag lyssnade på tracks och spelade in blandband på kassett. Vi lekte häst på rasterna och jag ville bli lärarinna när jag blev stor. Smink hade jag aldrig haft på mig. Visste nog knappt hur man satte på sig det.
Det är inte att säga att det var bättre då men det var kanske mer oskuldsfullt. Jag var fortfarande barn när jag gick i mellanstadiet. Nu är de mini-tonåringar som tycker att de är fula utan smink. De har redan lärt sig att ytan är allt som betyder något. Det gäller att alltid vara snygg, att alltid vara redo att ställa upp som modell - var som helst, när som helst. För det ansikte som möter dig i spegeln varje morgon precis när du klivit upp duger inte. Den du är egentligen räcker inte till.
Flickan mittemot har stoppat ner sminkväskan igen. Hon är klar och säger:
- Ser jag okej ut nu?
- Ja. Nu ser du ut som dig själv.
Källa http://Salongk.se
http://www.salongk.se/artiklar/2011/02/28/16225769/index.xml
