Att bara vara
Får jag berätta vad jag gör nu...
Jag sitter på Panera Bread med min bärbara och bara myser. Tanken var att jag skulle läsa på lite om Hawaii, vilket jag SKA om en stund. Jag fick en gratis pastry och beställde te.
Livet på en pinne kanske? Att inte känna några krav eller stress över att åka någonstans eller behöva göra någonting.
Annars har jag vanligtvis ALLTID saker att göra. Hur jag än beter mig. Det slog mig nyss att det är mitt eget fel, det är min peronlighet som spelar in... Att jag ständigt söker något att göra eller bita i. Och hur jag sedan håller på med mina oh så viktiga attgöralistor som jag sedan kladdar, stryker och strukturerar om i... och så rullar det på... i all oändlighet... tills jag dör gammal när jag knäcker ryggen i en backswing.
Jag skypade med brorsan på studenten! Nog för att jag förväntade mig att jag skulle vara känslosam, men det blev nog jobbigare än jag föreställt mig. Att se alla släktingar och vänner som jag inte sett på så länge! Bara pratat i telefon eller mailat med. Att sedan Daniel blev så känslosam triggade bara igång mig ännu mer, och det slutade med att han gick upp på sitt rum så jag kunde läsa talet jag skrivit till honom. Det gick väl sådär det med... Mitt i talet ser jag brorsan ha huvudet nedstuket mellan knäna. Och då börjar jag också tjuta. Sen håller vi väl på så i några omgångar, tills jag äntligen är klar.
Min älskade bästa lillebror. Jag kanske lägger upp talet lite senare!
Tjoflöjt
