Barbara

Jag var på vårdcentralen för ganska längesedan nu. Denna morgon skyndade jag mig upp vid kvart i 8 för att ringa och boka tid klockan 8. Givetvis råkar jag ringa för tidigt, och då jag ringer upp dom igen 3 minuter senare får jag en tid klockan 9. Deal

Jag äter min älsklingsgröt, borstar tänderna och klär på mig för att kila. Jag tar på mig allt från långkallingar till mina slitnaste skor. Jag känner mig hurtig i min outfit som även går ut på en halsduk virad enda upp till öronen, min mössa, halvtussigt morgonhår, snor och träningsdressen. Men jag kände att det var något som saknades. En assistent och ett par hängbröst, så skulle ordet förtidspensionerad vara så gott som stämplat i pannan på mig. Hade jag haft otur hade säkert någon omtänksam person tagit mig i handen och släpat in mig på något hem där jag tvingades ligga bland alla hostande och flåsande russin med varsina käppar i händerna och tvingats dricka svart kaffe från fatet med socker som snus under läppen.

Klockan är alltså 08.50 när jag sitter i vänthallen och ser ut som en importerad snorloska (och det är iallafall ingenting vi ska hitta här i oskyldiga Sverige) och in kommer en äldre herre i sina närmare 60, om inte exakt. Och INTE har han på sig sina gamla träskor och någon urtvättad flisväst. Han ser deffinitivt inte ut som ett ord på snor, snarare som någon högt uppsatt general. Han körde skjorta och stiliga sandaler. Lägg till det välkammade håret. 

Jävla svin! tänker jag.

Sen kommer min doktor och jag slipper se den hemska människan.