Barbara

Hej, här sitter jag och luktar kräks.

Men det är inte så hemskt som det låter. Eller ja, smaksak. Det är bebiskräks. Enligt källor är det i princip bara mjölk han spyr upp. Det tycker jag nästan säger sig självt, när det är det enda han äter. Man är väl inte dum.

Nu var det inte kräks jag skulle prata om. Jag skulle göra lite narr av mig själv. Sedan jag kom hit har jag skitat ner mig själv mer än vanligt. Jag kan kort och gott säga - Jag äter inte mat med vita tröjor längre. Det är som gjort för att jag ska spilla. Gärna något tomatsåsaktigt. Eller, vad som helst egentligen. Ibland spiller jag ner i knät också. Inte mycket, oerhört lite. Men spillning är spillning så att säga och saker måste tvättas.

Det är nästan så att det börjar bli komiskt.

Det är morgon, jag är nyvaken, och ska till och göra mig mitt livs kärlek, frukost. Jag öppnar den enorma kylskåpsdörren för att ta fram diverse mat tillbehör när dörren slå igen på mig, rakt på min bakdel. Det skulle väl inte varit en big deal egentligen, om inte balsamvinäger dressingen som alltid är jättekläddig stod i kylskåpsdörren.

Det krävs ingen vidare tankeverksamhet från min sida för att inse vad som hänt, och jag vänder mig om för att se att jag har balsamic på rumpan.

Så, angående kräks igen. Jag bär min nya levis t-shirt för första gången idag sedan jag köpte den när lilla J kräks över hela ärmen. Som plåster på såret (eller snarare INTE plåster på såret) blöder jag omedvetet i ett öppet sår på fingret. Så om inte sur mjölkspya var nog, så har jag nu blod över hela vänstra bröstet där jag vilat handen när jag höll bebisen.

Tacksam är jag dock för att jag inte spillde vid dagens värsta högriskförattspillamiddag. Turkey meatballs med tomatsås.

Nej, jag ska inte vara så hård med mig själv. Det händer långt ifrån varje dag, och jobbar man med barn... ja, då säger vissa saker sig självt.

Tv och körsbärs te dags!

Trevlig kväll!