ATT BLI FÖRFÖLJD
Jag var ute och gick en kort promenad igårkväll, mmm jätteskönt! Idag är det till och med så varmt ute att jag inte ens skulle behöva jacka på mig. Jag hoppas våren är påväg!
Iallafall, ute och gick var jag när en skruttig bil pruttade om mig, körde in på en garage uppfart, vände om och gasade tillbaka åt mitt håll igen. Jag kanske är lite ängslig av mig ibland, men mörk ute och ingen annan i närheten så får man lov att vara lite varsam. Vilket jag var kan man ju säga...
Efter att den gamla bilen varit och farit omkring, så ser jag en bil från längre håll som kör sakta sakta bakom mig. Jag fortsätter gå, men vänder mig om omvartannat och ser att bilen varken svänger av någonstanns, stannar eller gasar upp. Vid den tidpunkten jag nästan har fått problem med nacken av alla tittabakåtslängar är bilen nu ännu närmre och jag bestämmer mig för att det är bäst att ringa någon. Om något händer mig, så kan jag åtminstone hinna säga var jag är och hur bilen såg ut! "Better be safe than sorry..." som man säger.
Jag ringer My. Jag berättar läget, My skrattar till men jag skyndar mig att hyscha henne. Jag är ju rädd! Så vi småpratar lite, tills jag upptäcker i snedögat att bilen åker jämte mig. Precis som i film, vrider jag huvudet i Slow-Motion - beredd att se två stadiga män hoppa ut, ta tag i mig och dra in mig i bilen...
...
...
Jag blir nog rentutav lite besviken när jag ser det förvirrade kinesparet som sitter med sina ansikten helt vänd och fokuserad åt andra hållet för att hitta till rätt hus.
Visst hade det varit lite spännande med två maskerade män! Fast jag kanske borde vara lite försiktig med vad jag säger.
Jag och My lägger på, och strax därpå är jag hemma i tryggheten igen!
Iallafall, ute och gick var jag när en skruttig bil pruttade om mig, körde in på en garage uppfart, vände om och gasade tillbaka åt mitt håll igen. Jag kanske är lite ängslig av mig ibland, men mörk ute och ingen annan i närheten så får man lov att vara lite varsam. Vilket jag var kan man ju säga...
Efter att den gamla bilen varit och farit omkring, så ser jag en bil från längre håll som kör sakta sakta bakom mig. Jag fortsätter gå, men vänder mig om omvartannat och ser att bilen varken svänger av någonstanns, stannar eller gasar upp. Vid den tidpunkten jag nästan har fått problem med nacken av alla tittabakåtslängar är bilen nu ännu närmre och jag bestämmer mig för att det är bäst att ringa någon. Om något händer mig, så kan jag åtminstone hinna säga var jag är och hur bilen såg ut! "Better be safe than sorry..." som man säger.
Jag ringer My. Jag berättar läget, My skrattar till men jag skyndar mig att hyscha henne. Jag är ju rädd! Så vi småpratar lite, tills jag upptäcker i snedögat att bilen åker jämte mig. Precis som i film, vrider jag huvudet i Slow-Motion - beredd att se två stadiga män hoppa ut, ta tag i mig och dra in mig i bilen...
...
...
Jag blir nog rentutav lite besviken när jag ser det förvirrade kinesparet som sitter med sina ansikten helt vänd och fokuserad åt andra hållet för att hitta till rätt hus.
Visst hade det varit lite spännande med två maskerade män! Fast jag kanske borde vara lite försiktig med vad jag säger.
Jag och My lägger på, och strax därpå är jag hemma i tryggheten igen!
Kommentarer
Trackback
