Jag dör
Har flåsat och blött ner mig på spinningpasset idag. Svetten FLÖDAR, rent ut sagt och jag lärde mig ganska snabbt att det är handuk till hands som gäller om jag över huvud taget ska kunna se något, ha grepp om handtagen och inte vill bilda en mysig pöl under cykeln.
Under ett pass på en timme bränner jag 700 kcal. Ja, jag är så besviken på mig själv. Att jag har börjat tänka på kalorier. "Sån är ju inte jag!?". I Sverige är vi inte like medveten och kaloriförpestad som i USA. Ja just det, det är USA's fel. Hemma tänker vi mer på kolhydrater och socker, det är något vi gärna undviker. Här är man kalasrädd för fett, men vräker i sig socker och den där förbenade high fructose corn syrupen som är rena döden för kroppen men bokstavligt talat finns i ALLT. Ja, till och med i Masons Ravioli.
Appropå Mason, gud vad jag garvade igår. Vi skulle till bibblan för att lämna tillbaka Wii-gamen som vi lånar där, när Mason på väg in i biblioteket går rakt in i en stor pelare. Det är så typiskt honom att vara lite sådär ovaksam och i sin egen värld. Ja, kanske påminner han lite om mig själv i äldre dar. MEN iallafall. Det är i sånna här lägen man INTE får skratta. Han är ju bara 5 år stackarn. Jag tycker själv att jag gör en beundransvärt bra jobb med att hålla igen och säger till honom att "det gick bra"!
Han gör en min som signalerar "nu är jag påväg att gråta", (men inte för att det gör ont utan för att jag är trött). Jag kramar om honom och säger att det var ju faktiskt lite roligt. Så för att dra uppmärksamheten till mig själv från Mason, som ganska tydligt skäms lite och för tillfället är rätt känslosam så berättar jag för dom om den gången jag skulle på Paradisbadet med min familj och kusinerna. Jag vänder mig om för att fråga "är det här man går in"... Vrider tillbaka huvudet och PANG I BYGGET blir resultatet av kontakten med en lyckstolpe! Jag kom så väl ihåg att jag skämdes lite då jag också.
Värre var nog dock när vi var i Åsa's stuga, en av mammas bästa vänner och jag ska gå ut på altanen. Vad jag förstås inte kommer ihåg är att det är en extremt hög tröskel vid den dörren (minst en decimeter). Och där kommer jag gåendes, lilla Emma, helt omedveten och upp i det blå i vanlig gångstil och fullkomligt flyger (ja, det kändes som att jag aldrig skulle landa). Väl på golvet lägger sig förnedringen som ett täcke över mig (jag var ganska liten), men värst av allt är nog smärtan. Jag flög ju så högt och fallet blev så hårt där jag landade på trägolvet. Alla frågar hur det gick, men garvet är ju oundvikligt. Det finns ju faktiskt nästan inget roligare än när folk snavar på ett sånt sätt helt oförberett.
Under ett pass på en timme bränner jag 700 kcal. Ja, jag är så besviken på mig själv. Att jag har börjat tänka på kalorier. "Sån är ju inte jag!?". I Sverige är vi inte like medveten och kaloriförpestad som i USA. Ja just det, det är USA's fel. Hemma tänker vi mer på kolhydrater och socker, det är något vi gärna undviker. Här är man kalasrädd för fett, men vräker i sig socker och den där förbenade high fructose corn syrupen som är rena döden för kroppen men bokstavligt talat finns i ALLT. Ja, till och med i Masons Ravioli.
Appropå Mason, gud vad jag garvade igår. Vi skulle till bibblan för att lämna tillbaka Wii-gamen som vi lånar där, när Mason på väg in i biblioteket går rakt in i en stor pelare. Det är så typiskt honom att vara lite sådär ovaksam och i sin egen värld. Ja, kanske påminner han lite om mig själv i äldre dar. MEN iallafall. Det är i sånna här lägen man INTE får skratta. Han är ju bara 5 år stackarn. Jag tycker själv att jag gör en beundransvärt bra jobb med att hålla igen och säger till honom att "det gick bra"!
Han gör en min som signalerar "nu är jag påväg att gråta", (men inte för att det gör ont utan för att jag är trött). Jag kramar om honom och säger att det var ju faktiskt lite roligt. Så för att dra uppmärksamheten till mig själv från Mason, som ganska tydligt skäms lite och för tillfället är rätt känslosam så berättar jag för dom om den gången jag skulle på Paradisbadet med min familj och kusinerna. Jag vänder mig om för att fråga "är det här man går in"... Vrider tillbaka huvudet och PANG I BYGGET blir resultatet av kontakten med en lyckstolpe! Jag kom så väl ihåg att jag skämdes lite då jag också.
Värre var nog dock när vi var i Åsa's stuga, en av mammas bästa vänner och jag ska gå ut på altanen. Vad jag förstås inte kommer ihåg är att det är en extremt hög tröskel vid den dörren (minst en decimeter). Och där kommer jag gåendes, lilla Emma, helt omedveten och upp i det blå i vanlig gångstil och fullkomligt flyger (ja, det kändes som att jag aldrig skulle landa). Väl på golvet lägger sig förnedringen som ett täcke över mig (jag var ganska liten), men värst av allt är nog smärtan. Jag flög ju så högt och fallet blev så hårt där jag landade på trägolvet. Alla frågar hur det gick, men garvet är ju oundvikligt. Det finns ju faktiskt nästan inget roligare än när folk snavar på ett sånt sätt helt oförberett.
Kommentarer
Trackback
