Familj uppd. i ett enda stort drag
Jag har världens bästa känsla i magen.
Men dessutom har jag världens obehagligaste känsla i kinderna. Älsklingtjejen kom precis in för att säga godnatt (i sin vanliga ordning). Det slutar med att hela processen övergår i att flamsa, göra grimaser och klämma ihop varandras kinder samtidigt som man försöker prata. Min första instinkt är ju att säga "Mamma säger att tjocka barn inte gillar köttbullar", men det kan jag ju inte säga till en sjuåring. Ordet tjock är inget vi nämner.
Men det gör så ont nu! Ja, det var ju mest hon som klämde på mina. Kändes dock inte så farligt under tiden vi höll på.
Fast nog om det och mer om magkänslan. Jag mår så himla bra i min familj här. Så dålig som jag varit på att skriva här i bloggen så vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag har ju inte dirket förmedlat min relation med familjen öppet här än. Eller har jag? Nej?
Jag har alltid vetat att vi gillat varandra ömsesidigt och oerhört mycket, men att få höra stora ord från dom får mig att må så bra! Idag kom S (värdpappan) hem lite senare, så jag och M (värdmamman) käkade själva, vilket händer ibland, men inte jätteofta. Barnen satt för en gångs skull jätteduktiga och tysta i vardagsrummet, vilket gav utrymme för mig och M att prata ostört. Inte för att det behövdes sägas något särskilt, vi får rätt mycket sagt under dagen iallafall, men det är bara så trevligt att inte bli avbruten och kunna fokusera på varandra och småprata.
Vi pratar om allt möjligt, men idag kom vi in på min sista resemånad osv. Vilket dirket får mig att tänka på att jag snart kommer lämna min familj i USA. För det är precis det dom är för mig, och jag för dom... Jag säger att det är helt galet vad ungarna växt sedan jag kom hit, och hon säger: "Ja, det är knäppt vad dom växer på ett år! Men du ska se om två tre år när jag skickar bilder på dom till dig. För vi måste hålla kontakten! Då kommer dom vara ännu större!"
Jag vet ju att vi sagt det förut, men det är så äkta när hon säger det och tittar mig i ögonen. Och jag blir tårögd som vanligt, och menar på att jag kommer vara hjärtekrossad när jag åker hem. Ibland kan jag sitta i bilen och köra och komma på tanken att en dag åker jag faktiskt hem. Jag blir alltid tårögd och får försöka tänka på annat.
En av de finaste komplimangerna var när vi kom hem sent från Arizona. Vi hade lagt barnen och håller på att packa upp. Eftersom de bjöd mig på resan, så har jag inte riktigt vetat hur jag ska tacka dom tillräckligt förutom med ord. Det slutade med att jag köpte ett fint kort och blommor dock. Men den kvällen så säger M till mig: "Tack så hemskt mycket för att du följde med Emma. Du ska veta hur mycket vi tycker om att spendera tid med dig. Du är så mogen och jag önskar verkligen, och kan bara hoppas att lilla M kommer bli som du en dag. Jag vet inte om barnen kommer kunna älska någon som dig igen".
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva allt detta på ett ödmjukt och bra sätt utan att ha det osagt... Men vi är verkligen bra på att uppskatta varandra och ge komplimanger. Och det är av anledningen att Dom är som Dom är, som mitt år här har blivit så bra! Plus de fina vännerna jag fått här. Jag har haft sådan himla tur på alla plan!
För mig är det viktigt att visa uppskattning, och att göra det på ett sådant sätt så att det känns äkta. För det är inte alltid det gör det i dagens "gulligulliga och krusslidulliga" sätt att skriva och prata. När saker går för fort, när man säger jag älskar dig för nära inpå man lärade känna varandra eller klistrar in för mycket hjärtan i ett meddelande utan att man egentligen känner varandra så väl, då blir det inte äkta för mig. Vad gäller både killar och tjejer. Men ofta rycks man ju med i smickret, utan att ens tänka sig för först! Vart står jag i relationen och på vilken nivå ligger vi egentligen?
Men att känna att något är ömsesidigt, att man ger och tar lika mycket - det finns inget bättre känsla.
Är detta mitt första riktigt inlägg sedan jag kom hit? Nej, nu ska jag läsa tidningen, slå på tv:n och äta 72% Ghirardelli! Det du mamma, det är snäppet bättre än Lindt!
P.s Jag saknar våra lapachoteochtvmyskvällar!
