Barbara

Jag har räddat en hund idag!

Jag var ute och gick när jag såg den på en parkering, mitt bland åkande bilar och några passerande människor som varken verkade se eller bry sig. Jag kunde nästan se på en gång att den var helt ensam, efter som den inte hade något koppel och ingen befann sig tillräckligt nära. Dessutom, vem skulle ha en lös hund så nära vägen?

Så jag gick fram till den och kunde höra att den gnolade lite knepigt, som om den var förkyld och lite kraxig i halsen. Den såg även rätt mager ut, så jag fick för mig att den här hunden kunde ha varit vilse ett tag. Men den hade ett halsband, som jag kunde se att det fanns en address och telefonnummer på, men eftersom jag inte kände hunden och inte visste om den var kapabel till att bitas (eftersom jag tänkte tanken att den möjligen hade tuffat till sig i det fria) så gjorde jag inget mer än att klappa den lite lätt på huvudet - för att liksom kolla läget.

Jag tittade mig omkring för att se om någon var i närheten så jag kunde låna en telefon och ringa numret på brickan när jag plötsligt såg en "hund-salong". Jag försökte ropa och få med mig hunden, fast det gick sådär, den verkade lite småkorkad där den stod och tittade på mig, men när jag väl började gå så sprang den efter och jag skyndade mig in i salongen för att berätta vad som hänt. En ung kvinna kom rusandes, fick tag på hunden, lyfte upp den och kollade på brickan och konstaterade: "Jag tror jag vet vem ägaren är!"

Hon tackade så hemskt mycket, men jag fick aldrig reda på vad hunden kom från, kanske en stamkund på hundfrisersalongen?

Jaja, jag mår iallafall bra i hjärtat. Tänk om ingen orkat bry sig!? Det är det som är problemet, att folk ofta är för lata för att bry sig eller inte anser sig ha tid och hittar på ursäkter genom bekväma tankar som: "Äh, ägaren är säkert i närheten" eller "Det är säkert någon annan som tar rätt på den.

Hur som haver så ska jag ta en dusch nu. Barnen kommer hem om 40 min!