Barbara

Alltså... Det här med att prata med djur. Jag ger några exempel.

Två stycken råddjur stod vid en gräsfotbollsplan när jag var ute på en mörk kvällspromenad. Mamman och hennes rådjurs kid var helt underbara, och jag blir (såklart) alldeles varm inombords. Och enligt mitt vanliga beteende stannar jag givetvis upp och säger "heeeeeej", ganska berörd kan man säga.

En annan gång kommer en orädd skata kom fram bakom buskarna när jag sitter på altanen och började gå framför mig på tomten. Och vad säger Emma då om inte "Men tjenare!"

Ö...?....



Ok...


...

Vad förväntar jag mig sånna här gånger, kan man ju verkligen undra?

Att dom plötsligt ska börja prata människospråk och sätta sig ner och börja läsa tidningen med mig och prata om jordens fenomenala kretslopp? Nej. Jag tror ju faktiskt inte det.



Häromdagen när jag var ute och gick så kommer en katt framhoppandes mellan träden i skogen och den stannar jag och klappar och pratar med jättelänge. SNACKA om människa i brist på socialt umgänge! Fast så är det ju inte riktigt heller. Alls faktiskt.

Det sitter nog bara i att det är något naturligt, sötsaker som gör en lite upprymd och som man sedan pratar lite med, dom är ju trots allt levande. Jag skulle ju aldrig få för mig att prata med min godispåse som jag får varje lördag till exempel, även om den är söt.




Nej goss i allsing! Nu ser jag att klockan springer ifrån mig. Dags att fräscha till mig och kamma håret lite. Jag tror jag kör backslick idag.

Det passar mig alldeles utmärkt. Jag ser ut som en fin societetsdam då.

Hej då