OVAN MORGONPROCEDUR
Hej. Hej.
Imorse skulle jag ta på mig ett par strumpbyxor för första gången på (ja vad ska jag tippa), ett år? Jag skulle nämligen (det här är ännu mer hakbetappande) bära kjol.
Jag bär inte kjol.
Det må hända att det är en vanesak, och att jag måste övervinna något jag upplever som lite tantkänsla.
Men tillbaka till kruxet. Jag hade för längesedan utan att egentligen ha tänkt ut ett bra användningssyfte först, köpt ett par svarta nylonstrumpor med svarta prickar på. Oja, puttenutt va. Och idag kom (äntligen) den dagen då jag fick tillfälle att ta på mig dom, trevligt. Kul.
Så jag börjar entusiastiskt och lite smått uppspelt dra på mig det tunna och ooo så känsliga tyget. I all övertygelse om att jag skulle lyckas ha sönder dem innan jag ens fått på mig dem, tog jag det väldigt varsamt och försiktigt. FÖR, försiktigt kanske.
Den positiva anda jag börjat strumpbyxprojektet i, byttes ganska snart ut mot ett menvadihelvete och ett frågetecken. Efter att ha gjort det jobb jag trodde krävdes, sitter grenen mellan knäna och höften.
Vad bra det blev, tänkte jag och skämdes över mig själv samtidigt som jag hoppas att jag kommer få slippa klä på mina framtida barn.
Jag börjar tappa tålamodet eftersom jag blivit så varm av hela processen och känner mig uppgiven, medan jag står och kollar ner på mina halvvägs uppdragna strumpbyxor.
Bra eller dåligt, så gör sig envisheten påmind och jag drar ner byxorna igen, för att bit för bit dra upp dem och tänja ut. Alldeles för sakta och säkert för min smak. MEN, det gick, fast utan svett och utmattning skulle jag aldrig klarat det.
SÅ, påklädd och färdig. Inser att duschen imorse gjordes helt i onödan. Aja... redo eller ej, dags att kila till bussen för att åka till jobbet.
Jag vill inte ha mina prickiga strumpbyxor mer.
