Barbara

Jag undrar.

Har alla en person som de tycker ger de allra bästa kramarna? Vad det nu är som definierar dom bästa. Det är nog personligt hur en kram ska kännas, men ändå.



Jag brukar inte vara så kräsen, jag tycker om de flesta. En kram, är ju trots allt en kram? Men visst har jag fått några misslyckade kramar någon gång av personer som inte verkar veta hur man kramas "på riktigt".

Det är de personerna som kramas utan att riktigt ta kroppskontakt eller ger en bakhuvudet och massa hår istället för kinden. Mamma tycker inte heller om det. Det blir för omysigt och benigt. Och hårigt för den delen, och kramen består i slutändan mest bara av en massa spottade och att det kittlas i näsan.

Kramar kan vara så lugnande, det är ju ett enkelt och bra bevis på uppskattning, ett tecken på att man tycker om någon, ett sätt att säga hej eller visa att man längtat efter någon. Eller bara en gest för att stötta någon eller förmedla ett förlåt.


Det är fantistiskt vad det fyller många funktioner! Jag nämnde nog inte ens alla.


Mammas och mormors kramar är för att bara nämna några av dom kramare som jag uppskattar mest. Dom är för det första så fruktansvärt mjuka, ungefär som ett välanvänt påslakan och nacken på en kanin.

Sen att jag vet att dom består av 100 % kärlek också gör inte saken sämre. Jag känner mig alltid så omtyckt när jag får dom, och det måste väl nästan vara det viktigaste.


Det är de här magiska kramarna som det känns som att man kan stå i nästan hur länge som helst. Då man kan känna att man är så beskyddad och trygg att man nästan kan lägga sitt liv i händerna på den här personen.





Folke kom förbi för en stund sedan med bullar, eftersom pappa hjälpt honom med taket. Han sa att eftersom pappa kunde åka och spela golf imorse klockan 6 så kunde han ställa sig och göra bullar då också! När han kom så frågade han, "kan jag få en kram?" och jag sa givetvis ja, och när jag kramade om min gamla fina granne på en gång, min barndomskompis pappa, så sa han: "Gud vad lik du är mamma!"

Jag skrattade bara och sa, "Tycker du? De flesta brukar tycka att jag är mer lik pappa?". Men då fick jag förklaringen, att det hade med min reaktion på kramen att göra. Han visste mycket väl att det var en komplimang han gav mig. Sedan satte han sig ner med mig ute ett tag och pratade, mamma och pappa var och tittade på tomt och hus.



Det finns nästan inget bättre än mysiga grannar.