Barbara

Jag och Daniel är inne på hans rum. Vi hör att mamma kommer gåendes upp för trappen och pratar med sig själv. Jag och Daniel tittar på varandra, sen börjar vi skratta. (Det är mycket lättare att förstå om man vet hurdan mamma är).

Jag: Hörde du?
Daniel: Hahaha, jaa
Jag: Hahaha. Men hörde du Vad hon sa?
Daniel: Haha, va neeej?
Jag (härmar mamma): "Men herregud, nu blommar löken tror jag...". Och så låter hon lite andfådd och bekymrad sådär.
Daniel: HAHAHAHAAA NÄE?
Jag: Jo!

Jag: Nu kommer hon komma in hit bara för att hon hör att vi skrattar åt henne. (Hon brukar alltid bli sådär löjligt till sig då)

Enkelt beräknat, ser vi i nästa stund mammas näsa tryckas in genom dörrspringan, nöjd över uppmärksamheten och uppståndelsen hon skapat kan man säga. Och man riktigt ser hur hon söker efter mer.

Till slut kommer hon in, och resten är story. Där sitter, och ligger vi allihop inne på Daniels rum och har ganska trevligt kan man säga och det blir mycket skratt åt mammas tönterier och flams. Ibland tror jag att hon är mitt barn. Men sen kommer jag på att jag bara snart är 19 och att hon är mycket bättre på tvätt än vad jag är. Och dessutom vill jag inte ha barn förrän jag är över 30 i vilket fall. Tror jag i nutiden iallafall.


Men detta var igår.


Alldeles nyss kom hon in och var småarg på mig för att jag spelade musik för högt och med "för mycket bas". Fast okej, jag har alltid basen på högsta. Jag tyckte iallafall att hon kunde ha sagt det på ett snällare sätt när det var första gången.


Imorgon är det Dragons första seriematch. Kanonkul!