This is why
Oh, hello dear
Jag har inte alls orkat skriva senaste veckan. För det första har jag varit dålig, hälsosett. För det andra, så har jag varit oo så skadad i mitt stackars pekfinger och inte kunnat skriva smidigt och smärt som folk. Och sist men inte minst, för det tredje... Trummvirvel... Jag har inte orkat. Fast det sa jag där i början ser jag nu.
Aja, det kommer det kommer. (Åh nu fick jag en hemsk flashback till alla de gånger man genom sin ungdom fått stå ut med: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram till dörren!? Hihihi" och det alltid funnits tusen olika svar att välja bland. Så sa man det ena, så sa ju bara polarn det andra. Var det inte klockan, så var det någons farfar som fastnat med några äckliga jävla hängselbyxor i gungstolen. Aldrig hade man rätt).
Nåväl. Jag kanske orkar skriva med lite mer engagemang snart, det är ju då det är roligt också. När man verkligen har något att berätta och vill skriva. För att sitta och berätta vad jag gör dagarna i ända tycker inte jag kan vara särskilt spännande att läsa om. Inte om någon. Det enda jag gör på andras bloggar är att titta på bilder. Det är det enda intressanta. Jag behöver inte veta var de festade någonstanns, vad de drack till frukost eller vilken tid de började jobbet såvida det inte finns någon intressent anledning till det. Och det är tyvärr lite så jag tycker att jag själv skrivit. Bara för att jag inte orkat annat (för sista gången nu).
Nej, det enda jag vill är bara att få spela basket och jobba.
Och äta, för att inte glömma det viktigaste. Det är min ofrånkomliga drog... Oj vad det är en drog. Man inser det när ens föräldrar och övriga familjemedlemmar ber en sluta öppna kylen och skafferiet hela tiden och stör sig på när man går runt och småäter.
Först ska jag bara se till att bli frisk här, jag har haft otur på senaste. Så gonatters
Ser man på, två sommrar sedan var man ju iallafall lite brun.
