Det var det
Det måste vara något fel på mig. Det här att ärmar fastnar i möbler kan jag köpa. Att fickor också tenderar att göra det kan jag leva med. Men när öppningen på skärp fastnar i skåphandtag, då är det något som inte stämmer överens med verkligheten.
Jag hade kommit hem från jobbet, städade undan det vanliga efter min bror Daniel, allt från hårprylar till köksredskap och kladd. Kände helt okonstigt för att knäppa upp byxorna för bekvämlighetens skull och pysslade på i godan ro. Jag stod vid diskhon och var klar att gå därifrån.
Jag kommer inte därifrån.
För jag sitter fast. Nånstanns. Var då?
Med mitt skärp, i skåpluckan.
Det ska enligt beräkningar inte gå. Men det gick, uppenbarligen. Kul
Som en liten prick över i:et.
Nu ska jag dö, sen ska jag åka in och titta på Dragons. Sen ska jag åka till Robin.
Jag behöver lugn och varsam kväll. Min förkylning är tyvärr fortfarande i schack... Varför får inte jag vara frisk påriktigt? VAA... Att leva med syndromet träningsabstinens är inte särskilt lätt. Rätt beklagligt om jag får säga.
Jodå, hejdå
