Hör på
Oh, hello
Det har trotts, både av mig själv och nära anhöriga att jag har haft dålig hörsel. Det är något som kunnat ploppa upp sedan jag var runt 7. Första gången det antyddes var då jag pratade med Oscar efter att ha sagt "Va", få se nu... kanske 10 gånger. Tillsist hörde jag dock. Vi pratade något om min döda underlat.
Så, jag gick och gjorde ett hörtest. Jag hade utmärkt hörsel.
Jag gjorde som senast ett test med Jonas på skolan, där han spelade upp olika "ljud", eller snarare "pip" som man vid en viss ålder borde höra. Jag hörde pipet som en artonåring som jag då var borde höra.
Och det är ju vid det här laget man börjar tappa självkänslan. Vad är problemet?
Att gissa själv tycker jag inte är särskilt svårt. Jag är dagdrömmare, så ibland tror jag inte att jag hinner uppfatta att någon pratar med mig förrän det är försent eller att jag inte "hinner" lyssna ordentligt. Så det slutar med att jag hört hälften och onödigtvis slänger ur mig en gissning eller ett antagande på vad personen i fråga sagt.
Jag har oftat skrattats åt här hemma och pappa kan dra exempel och skämt, att om han till exempel säger: "Emma, kan du hänga tvätten sedan?" så kan jag säga: "Vadå för nån leverpastej?"
Var... finns... liknelsen... ?...
En gång under min tid i 9:an tror jag, berättade någon för mig om den nya filmen "Sandor slash Ida", och jag frågade undrande: "Vadå snö utan skida?"
Det här är bara några praktexempel. I verkligheten finns det ju så många fler.
Ni ska bara för detta inte tro att det här händer dagligen. Men om jag säger som så, det händer kanske lite för ofta.
Bara om jag istället kunde byta ut mina automatiska gissningar mot "Ursäkta vad sa du?", som många andra människor tar till med. För sådant reagerar ingen inte på, utan berättar tålmodigt om det den sagt.
Det jobbigaste är när man frågat vad sa du 2 eller 3 gånger, och man fortfarande inte hör vad personen säger! Gud, vad, jag, tycker, det, är, Jobbigt! För då är man tvungen att göra ett sånt där "utfyllnadsläte", eller ett kort och "osynligt" ord. För det finns inte en chans att man vill fråga igen.
En hypotes är ju att dagens människa pratar mycket otydligare. Den skulle ju vara orosdämpande.
Men jag vet dock att jag inte är ensam.
Nu ska jag packa klart, lyssna färdigt på engelska hörförståelse-testen och sedan krypa isäng.
Öh, yeah. Öra...
Au revoir
