Ja just det
Men gud vad bra, vet ni vad.
Jag har hållt på att dö några gånger. Både igår och idag. Bra erfarenhet, jag räknar ganska starkt med att klara av svåra krissituationer nu.
Nämen så illa har det inte varit, kanske... då.
Jag har fumlat runt med lite dokument och papper fram och tillbaka de senaste dagarna. Det är nästan så man kunnat tro att jag övat på att steka pannkakor. För det har varit rätt mycket papper flygandes i luften på senaste, tro mig. Tur att ingen är hemma och stör.
Så, för lite ordning och reda nu då så att jag får min efterlängtade veckopeng på fredag, sorteras ofta mina papper i olika former. Bland annat sorteras vissa saker prydligt in i plastfickor.
Jag ska försöka komma till skott. Jag har ju för bövölen förstört hela berättelsen snart.
En tom plastficka har legat på mitt golv, ganska direkt när jag kommer in i rummet, helt osynlig såklart (!?). Och vem trampar i bajset om inte Emma.
Hjärtattack på hjärtattack har jag fått utstå och jag har skrikit till varje gång jag halkat på den och förbarmat mig över det onödiga förloppet, rätt irriterad kan man säga.
Men Emma, onej. Hon har inte en tanke på att ta bort den heller utan kommer över incidenten ganska snabbt och återgår till det hon gjorde. Och där ligger den, väntandes på sitt nästa offer (jag igen), helt osynlig och lömsk.
När jag väl kom på att jag skulle ta bort den, denna förmiddag, av någon fantastisk anledning, så var det ju bara att slänga. Knövlig och tillknycklad som den blivit efter alla glid på den åt höger och vänster.
Ja, himmel och pannkaka. Nu är jag däremot helt slut. Jag måste stänga av elementet i mitt rum och öppna balkongdörren, jag börjar bli jättevarm. Täcket ska vara kallt när man går och lägger sig. Regel.
Nu ska jag försöka sova. Sov så gott
