Det här med läkare och råd
Goddag yxskaft
Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag är nu för tiden! Det är den här skiten i kroppen som ställer till det rent ut sagt.
Jag är trött jämt. Och det stör en människa som mig, som mår bäst utav att faktiskt få gå upp med kungen över hönshuset. Men samtidigt, vad ska jag göra? Gå till vårdcentralen... Hahaha näääää. Ibland får jag för mig att jag kan bota mig själv bättre än vad dom någonsin skulle kunna. Jag är rätt less på dem vid det här laget.
Man blir alltid passad samma puckar. Dom ordbajsar, nickar och kladdar i sitt block hela vägen igenom det lilla mötet och i slutändan är det enda man fått ut av det något man redan listat ut själv. I mitt fall var det att börja dagligen med pulmicort.
Sedan ska man ändå gå därifrån, tacka så mycket för en hjälp som inte ens borde kvalificeras som hjälp, le vänligt och knalla hem igen. Utan att ha blivit en fjäder klokare.
Ibland börjar vi till och med prata om något annat. (Japp. Så lite har dom att säga mig) En gång kom jag och min "läkare" igång med en väldans diskussion kring utbildning och skola. Jag gick i 2:an eller 3:an då. Jag fick höra dramat om hur jobbigt det var för honom att överge sitt intresse. Kanoten. Duktig hade han också varit på det. Men han ångrade då inte att han valde att läsa vidare på en gång, och det tackade han sina föräldrar för idag.
Jag kan inte påstå att vi fick ut så mycket av det samtalet. Men det tror jag däremot att han fick, i ett försök att inbilla sig att han inte gått miste om något under barndomen och att hans stränga föräldrar faktiskt hade rätt och bara såg till hans bästa.
Nåja. Här ska inte jag sitta och döma. Nu ska jag klä om mig, gå ut och ta en nypa luft för att sedan duscha och bege mig in mot stan. Om en annan orkar vill säga.
Dragons vs 08.
Hade
