Till er alla, från mig: Hoppas er jul var vad ni ville att den skulle vara
Åh hallå.
Hrrm, kära dagbok.
Här kommer ett inlägg från en skrovlig ungdom, men med ett rykande hett hjärta.
Julaftonen var perfekt, juldagen alldeles underbar.
Julen firades detta år här hemma och det var efterlängtat. Det var för bövölen 2 år sedan jag firade jul senast. Hur oändligt länge låter inte det som!? För länge om ni frågar mig när det handlar om en tradition som denna. I fjol reste vi tillbaka till vårt ställe i Florida med pappas släkt och "firade där", mitt i den i och för sig härliga solen och husen fulla med olika julskräps dekorer. Under nyår var vi dessvärre uppe i luften. 
Juldagen fick jag återse Lina och Karin från Oslo och ingen var lyckligare än jag, kändes det som. Vi började med att förbruka en trerättersmiddag på Stadshuset och fortsatte sedan att må bra av varann i deras fullsmockade lokaler.
Har nyss svalt en kopp kaffe i ett svep och lagat mat åt familjen. Nu sitter jag här lite oproportioneligt i min stol och kliar mig på kinden. Har fortfarande bekymrande ont i fötterna...
Ja, det råkade ju bli som så...
... att jag glömde mina sneakers hemma... Med jobb klockan 8 dagen efter juldagen hade jag tagit med mig kläder och diverse nödiga saker. Jag trodde att jag fått med mig allt efter att ha frågat mig själv flertalet gånger hemma, "har jag inte glömt något nu då"? SÅ, traskar halv 8 på morgonen till jobbet i högklackat och känner mig välsignad. Kort och gott. Det går först bra, har lite ont sedan gårdagen, men biter ihop och kör på. Klockan är väl strax efter tre när brorsan kommer med skorna till mig. Och det är vid tidpunkten jag inte kan gå längre. Jag tar av mig klackarna fortast möjligt och kan knappt stå, och det är nu det känns som att jag har fått men för livet. Mina fotsulor är helt oanvändbara och jag staplar mig fram resten av dagen, det ser lite ut som att jag har en bensjukdom och jag går väl på ett ganska mitt i prick som en haltande and.
Fortsätt må gott! Hej hej
