Pappa
HAHAHA
Jag älskar min pappa. Vi har så himla roligt tillsammans. Visst gäller det samma sak med mamma och brorsan, men det är med pappa jag skrattat som mest på senaste. Han är bra för mig nu. Mmm, de e riktigt.
Vi sitter i flyget påväg hem från Norge onsdagkväll, pappa for trots sin sista semestervecka ner över någon dag bara för att ta itu med några jobbgrejer. Det var skönt att få åka med honom hem, jag hade ju hälsat på Lina måndag till osndag. Iallafall, jag sitter och tuggar på mitt bläbär/granatäpple tuggsummi... Vid närmare eftertanke --> ? ...Granatäpple... Jahaapp... Någorlunda konstig frukot i ett tuggummi. Men jag accepterar skaparnas recept och ska nu berätta vidare. Jag tuggar i godan ro, tycker faktiskt om mitt tuggummi, men det verkar däremot inte pappa göra, utan rynkar markerande på näsan och kläcker ur sig att det luktar kräks.
Granatäpple - Kräks. Tja, jag vet inte. Kanske.
Jag stannar upp och börjar försöka blåsa upp luft till näsan från munnen, i ett försök att kunna avgöra om det faltiskt är så att det luktar kräks om det. Jag skjuter ut hakan så långt jag kan och sätter handen för munnen som för att stänga in luften i kupan jag skapat. Men jag kan inte undgå att tycka att det är ett hederligt blåbärstuggummi jag tuggar på.
Pappa har förutom att skrattat åt mig under tiden tagit fram en kräkpåse åt mig som jag ska spotta ut det i. Min hjärna kopplar då direkt, kräkpåse - Mr Bean. Fjong. En stålfjäder skjuter ut från huvudet. Vad nu det ska betyda.
Vi börjar skämta om när han sitter på planet och ska spexa inför lillkillen, som nyss kräks i påsen han ska blåsa upp och sedan smällan framför den feta gubben i sätet framför. Vi grimaserar, internskämtar och har oss. Någonstanns mitt bland allt, tar jag ett djupt andetag för att blåsa upp den där påsen, då flygvärdinnan precis går förbi. Jag spärrar halvförskräckt upp ögonen och sänker försiktig påsen så diskret jag kan, men det finns inte längre någon hejd på pappas skratt. Tillslut kommer tårarna.
Nej, visst låpter det inte särskilt roligt, men det var det. Live. Med alla ansiktsuttryck, dialekter, impulser och detaljer.
Jag är för upphetsad nu för att fortsätta, det finns så mycket mycket mer. Med jag vet att det inte är någon idé. Jag kan inte formulera det till äkta vara.
P.s Jag är fascinerad, över att det faktiskt är så himla lätt att säga, nej tack!
Jag tycker bilden där nere är ganska grym. Skylten är kalassnygg, sen är övergångsstället också fint. Jag vet inte varför jag attraherades av det, men jag tror jag gjorde det.
Jag älskar min pappa. Vi har så himla roligt tillsammans. Visst gäller det samma sak med mamma och brorsan, men det är med pappa jag skrattat som mest på senaste. Han är bra för mig nu. Mmm, de e riktigt.
Vi sitter i flyget påväg hem från Norge onsdagkväll, pappa for trots sin sista semestervecka ner över någon dag bara för att ta itu med några jobbgrejer. Det var skönt att få åka med honom hem, jag hade ju hälsat på Lina måndag till osndag. Iallafall, jag sitter och tuggar på mitt bläbär/granatäpple tuggsummi... Vid närmare eftertanke --> ? ...Granatäpple... Jahaapp... Någorlunda konstig frukot i ett tuggummi. Men jag accepterar skaparnas recept och ska nu berätta vidare. Jag tuggar i godan ro, tycker faktiskt om mitt tuggummi, men det verkar däremot inte pappa göra, utan rynkar markerande på näsan och kläcker ur sig att det luktar kräks.
Granatäpple - Kräks. Tja, jag vet inte. Kanske.
Jag stannar upp och börjar försöka blåsa upp luft till näsan från munnen, i ett försök att kunna avgöra om det faltiskt är så att det luktar kräks om det. Jag skjuter ut hakan så långt jag kan och sätter handen för munnen som för att stänga in luften i kupan jag skapat. Men jag kan inte undgå att tycka att det är ett hederligt blåbärstuggummi jag tuggar på.
Pappa har förutom att skrattat åt mig under tiden tagit fram en kräkpåse åt mig som jag ska spotta ut det i. Min hjärna kopplar då direkt, kräkpåse - Mr Bean. Fjong. En stålfjäder skjuter ut från huvudet. Vad nu det ska betyda.
Vi börjar skämta om när han sitter på planet och ska spexa inför lillkillen, som nyss kräks i påsen han ska blåsa upp och sedan smällan framför den feta gubben i sätet framför. Vi grimaserar, internskämtar och har oss. Någonstanns mitt bland allt, tar jag ett djupt andetag för att blåsa upp den där påsen, då flygvärdinnan precis går förbi. Jag spärrar halvförskräckt upp ögonen och sänker försiktig påsen så diskret jag kan, men det finns inte längre någon hejd på pappas skratt. Tillslut kommer tårarna.
Nej, visst låpter det inte särskilt roligt, men det var det. Live. Med alla ansiktsuttryck, dialekter, impulser och detaljer.
Jag är för upphetsad nu för att fortsätta, det finns så mycket mycket mer. Med jag vet att det inte är någon idé. Jag kan inte formulera det till äkta vara.
P.s Jag är fascinerad, över att det faktiskt är så himla lätt att säga, nej tack!
Jag tycker bilden där nere är ganska grym. Skylten är kalassnygg, sen är övergångsstället också fint. Jag vet inte varför jag attraherades av det, men jag tror jag gjorde det.
Kommentarer
Trackback
