Underbarn
God afton
Träffade min kära barndomsvän Matilda som för övrig ska flytta till Uppsala och plugga på bussen. Det tyckte jag var trevligt. Hon är alltid lika uppskattad.
Flertalet stationer senare kliver en liten mörkhyad pojke på med sin mamma. Han ler, och vinkar till alla han ser. Han fastnar med blicken på mig, säkert eftersom jag förmodligen ler på ett sätt som gudarna aldrig skådat förr tillbaka. Vilken vacker varelse repeterar jag i mitt huvud om och om igen. Jag har aldirg sett någon le så fint, såstarkt och så länge som honom, energin bara lyste och hans ögon var överfulla av vänlighet och lycka, om jag säger så. Inte ens en människa som vunnit 100 miljoner på lotto ler sådär. Det var kanongalet, men inte på ett läskigt sätt.
De satte sig snett mittmot oss och hans mamma log lika fint när hon såg hur jag log mot hennes son och sedan titta de på henne. Hon hejade glatt och jag sa till Matilda, gud vad söt han är.
Jag har växt upp i en familj där mörkhyade människor är något vackert. Dessa människors känsla och utstrålning är något speciellt och de kan konsten att hypnotisera mig ibland. De är livs levande skönheter.
Nog om djupsnacket.
Nu sitter jag här på altanen, proppis och beklagande förkyld efter en redig middag och har ätit ton av krusbären som mporfar hade med sig igår. Röda och helmogna, det är nog ett utav det bäst ajag vet!
Tutut
Träffade min kära barndomsvän Matilda som för övrig ska flytta till Uppsala och plugga på bussen. Det tyckte jag var trevligt. Hon är alltid lika uppskattad.
Flertalet stationer senare kliver en liten mörkhyad pojke på med sin mamma. Han ler, och vinkar till alla han ser. Han fastnar med blicken på mig, säkert eftersom jag förmodligen ler på ett sätt som gudarna aldrig skådat förr tillbaka. Vilken vacker varelse repeterar jag i mitt huvud om och om igen. Jag har aldirg sett någon le så fint, såstarkt och så länge som honom, energin bara lyste och hans ögon var överfulla av vänlighet och lycka, om jag säger så. Inte ens en människa som vunnit 100 miljoner på lotto ler sådär. Det var kanongalet, men inte på ett läskigt sätt.
De satte sig snett mittmot oss och hans mamma log lika fint när hon såg hur jag log mot hennes son och sedan titta de på henne. Hon hejade glatt och jag sa till Matilda, gud vad söt han är.
Jag har växt upp i en familj där mörkhyade människor är något vackert. Dessa människors känsla och utstrålning är något speciellt och de kan konsten att hypnotisera mig ibland. De är livs levande skönheter.
Nog om djupsnacket.
Nu sitter jag här på altanen, proppis och beklagande förkyld efter en redig middag och har ätit ton av krusbären som mporfar hade med sig igår. Röda och helmogna, det är nog ett utav det bäst ajag vet!
Tutut
Kommentarer
Trackback
