Thhruu life
Balla balla
Så sa jämt killarna på mellanstadiet. Det var ungefär precis som det låter. Ballt. Trodde dom ja.
Men tack gode god så kom de efter ytterligare ett par år på nacken lver det.
Sen kom sjuan.
Jackpott...
Då var det både lek- och allvarslagsmål i korridoren.
Sen kom nian, då var alla ännu ballare. Man var ju äldst på skolan och hade ingenting att vara rädd för, utan tittade snarare lite på de pyttefnattiga sjuorna som inte hade den minsta stil och var så dvärgaktiga att man skulle kunna bjuda dem på te med den lilla serveringen, borden och stolarna i lekstugan. Sagt, men jävligt ogjort...
Sen började man ettan i gymnasiet. Oj. Man gick i "första ring" och ettan hanns inte direkt med. För det gick med ett swisch utan maränger om man säger så. Det var som att börja ettan på lågstadiet eller sjuan på högstadiet. Man gjorde inte en fluga förnär, man existerade knappt, utan iaktog mest lite avsides.
Plötsligt gick man i tvåan, tjaa. Den var lite mer krävande och man började få mer och mer koll på skolfolket. Lite mer självkänsla, jag menar, man var ju inte yngst lämngre. Nu hade en drös nya iakttagare tillkommit.
Och sist och störst, trean. SAmma princip som nian, bortsett från att man mognat något, vidgat kontaktnätet "på tok för mycket" (man hinner inte med alla man önskar hinna med), studietekniken är utomordentlig, dock är man skolless som aldrig förr, kanske är man kär, precis som i ettan på lågstadiet, framtidsplaner börjar smidas, man har drömmar som alla andra år, kanske har de förändrats något, och tillslut står man där på trappen, naken ochj sårbar.
Och nu sitter man här, en fin kväll efter jobb och träning och pustar ut. För imorgon är det jobb igen. Och jag bara går och väntar på att livet ska börja
Jag vet precis hur jag drömmer om att det ska se ut.
Så sa jämt killarna på mellanstadiet. Det var ungefär precis som det låter. Ballt. Trodde dom ja.
Men tack gode god så kom de efter ytterligare ett par år på nacken lver det.
Sen kom sjuan.
Jackpott...
Då var det både lek- och allvarslagsmål i korridoren.
Sen kom nian, då var alla ännu ballare. Man var ju äldst på skolan och hade ingenting att vara rädd för, utan tittade snarare lite på de pyttefnattiga sjuorna som inte hade den minsta stil och var så dvärgaktiga att man skulle kunna bjuda dem på te med den lilla serveringen, borden och stolarna i lekstugan. Sagt, men jävligt ogjort...
Sen började man ettan i gymnasiet. Oj. Man gick i "första ring" och ettan hanns inte direkt med. För det gick med ett swisch utan maränger om man säger så. Det var som att börja ettan på lågstadiet eller sjuan på högstadiet. Man gjorde inte en fluga förnär, man existerade knappt, utan iaktog mest lite avsides.
Plötsligt gick man i tvåan, tjaa. Den var lite mer krävande och man började få mer och mer koll på skolfolket. Lite mer självkänsla, jag menar, man var ju inte yngst lämngre. Nu hade en drös nya iakttagare tillkommit.
Och sist och störst, trean. SAmma princip som nian, bortsett från att man mognat något, vidgat kontaktnätet "på tok för mycket" (man hinner inte med alla man önskar hinna med), studietekniken är utomordentlig, dock är man skolless som aldrig förr, kanske är man kär, precis som i ettan på lågstadiet, framtidsplaner börjar smidas, man har drömmar som alla andra år, kanske har de förändrats något, och tillslut står man där på trappen, naken ochj sårbar.
Och nu sitter man här, en fin kväll efter jobb och träning och pustar ut. För imorgon är det jobb igen. Och jag bara går och väntar på att livet ska börja
Jag vet precis hur jag drömmer om att det ska se ut.
Kommentarer
Trackback
