Strumpludd
Jag tycktes, eller jag Vet, att jag var enormt, nästan magiskt fascinerad av att pilla bort ludd mellan mina tår från strumporna då jag var liten. (Jag vet inte hur många gånger min mamma både påpekat, och självklart illustrerat hela kalaset samtidigt som hon skrattat gott för sig själv) Observera att mammor alltid blir till sig när de pratar i förfluten tid, om alla minnen från oss som barn. Fast jag klagar inte, jag vet att jag kommer vara lika till mig själv en vacker dag.
Iallafall.
Jag kunde komma springandes i full kareta, (kanske jagade jag en fjäril med hov, kanske sprang jag med spaden i högsta hugg för att angripa sandlådan, eller så bjöds det möjligtvis på glass) lyckas på något korkat vänster få syn på det där vita luddet mellan tårna, direkt tvärnita, sätta mig ner på stjärten och börja pilla bort allting för att i nästa stund ställa mig upp igen och fortsätta springa dit näsan pekade.
Det måste på något sätt ha stört mig, eller så var det inte mer än att jag tyckte om det. För vad jag vet så har jag alltid tyckt om att pilla, det vet jag ju. Kanske ska jag återuppta mitt forna intresse? Bara för att se om det kan väckas till liv igen? Eller så kanske det är lika bra att inte utmana ödet. För jag är inte riktigt säker på om jag vill ha tillbaka det.
*Mitt på Svenssons kök och bar sätter sig en tjej ner av okänd anledning, skapar "trafikkaos" i trängseln genom att sätta krokben för dam i höga platåskor som i sin tur tappar sitt vin på okänd man i beige kavaj, råkar samtidigt stämpla hjälpsam ordningsvakt i ett försök att återuppta balansen. Ordningsvakt skriker och får ung kvinna att sätta sina nötter i halsen samtidigt som hon i panik slår till sin granne över ansiktet som börjar blöda näsblod.
Öh...
Jag ska trots löjlig överdrift ovan, inte se till att börja med min gamla vana igen iallafall.
P.s Jag skulle aldrig kommit på tanken att fånga fjärilar i hov. Jag hade för stort medlidande för insekterna. Det var ett viktigt tillägg bara, jag kunde inte stå för det
