God afton
Har haft lite krakelspektakel med halsen, men det varade bara någon dag, tack gode gud, så nu ska jag dra och träna innan jobbet imorgon 09.18. Gott mos.
Nehehe. Jag ska inte sitta här och tro att jag är cool. Jag har egentligen inte så värst mycket att skvallra om den här dagen i ära, för jag har mest jobbat.
Men från alla andra dagar har jag hur mycket som helst. Fast det funkar liksom inte så, att jag kan sitta och berätta hur mycket som helst från alla andra dagar. Det måste vara färskt under flinten, då återberättas det som bäst och blir som fräschast skrivet. Ni förstår vad jag menar. Man hittar de bästa orden.
Dock skrek mina små grannar konstiga saker för några sdagar sedan. Tillåt mig säga, det var asl'äskigt.
För de lät som skator! Kråkor! Kalla det vad nivill, skrovliga häxliknande röster (jag har ju visionen att små söta rara oskuldsfulla flickor ska låta som små nallar och vara lika ödmjuka som ponnyhästar. Men nej, fan heller)
"Vi ääähhlsckhhaar rööttteeehhrrrr", sa dem om och om igen. *? ? ?* Öh? Öh? ÖH? Var det första min hjärna kunde kommunicera med mig. Men sen tänkte jag plötsligt. NEJ. MEN. OJ! De här barnen har inte fått någon mat. (Ingrip Emma, ingrip! Säger mitt medvetande till mig) Dom är uppriktigt hungriga! Jag nickar instämmande till mitt eget, kloka konstaterande och reser mig upp med huvudet högt likt den rakryggade superhjärten jag känner mig som, för att snällt och omtänksamt gå och leta reda på några friska rötter åt dem, men snubblar olyckligt i all iver på en låg blomkruka vio altankanten och ligger i nästa stund med ansiktet rakt ner i gräset. Bra. Jag som är lite allergisk. Dock kan man säga att jag vaknar upp och inser vilket pucko jag är som ska gå och dra upp rötter (what the hell was I thinking!!!?) och går in för att hämta något ur kylen åt dem istället.
God natt.
Nehehe. Jag ska inte sitta här och tro att jag är cool. Jag har egentligen inte så värst mycket att skvallra om den här dagen i ära, för jag har mest jobbat.
Men från alla andra dagar har jag hur mycket som helst. Fast det funkar liksom inte så, att jag kan sitta och berätta hur mycket som helst från alla andra dagar. Det måste vara färskt under flinten, då återberättas det som bäst och blir som fräschast skrivet. Ni förstår vad jag menar. Man hittar de bästa orden.
Dock skrek mina små grannar konstiga saker för några sdagar sedan. Tillåt mig säga, det var asl'äskigt.
För de lät som skator! Kråkor! Kalla det vad nivill, skrovliga häxliknande röster (jag har ju visionen att små söta rara oskuldsfulla flickor ska låta som små nallar och vara lika ödmjuka som ponnyhästar. Men nej, fan heller)
"Vi ääähhlsckhhaar rööttteeehhrrrr", sa dem om och om igen. *? ? ?* Öh? Öh? ÖH? Var det första min hjärna kunde kommunicera med mig. Men sen tänkte jag plötsligt. NEJ. MEN. OJ! De här barnen har inte fått någon mat. (Ingrip Emma, ingrip! Säger mitt medvetande till mig) Dom är uppriktigt hungriga! Jag nickar instämmande till mitt eget, kloka konstaterande och reser mig upp med huvudet högt likt den rakryggade superhjärten jag känner mig som, för att snällt och omtänksamt gå och leta reda på några friska rötter åt dem, men snubblar olyckligt i all iver på en låg blomkruka vio altankanten och ligger i nästa stund med ansiktet rakt ner i gräset. Bra. Jag som är lite allergisk. Dock kan man säga att jag vaknar upp och inser vilket pucko jag är som ska gå och dra upp rötter (what the hell was I thinking!!!?) och går in för att hämta något ur kylen åt dem istället.
God natt.
Kommentarer
Trackback
