Barbara

Helu

Idag är jag så trött. Så trött så trött så trött. Det är inte alls kalas detta. Jag känner mig som en bortglömd disktrasa, förutom att jag garanterat inte luktar illa. Jag duschade imorse efter lite träning.

Det känns mest som att jag har lunkat runt på skolan i min egna bubbla på rutin och inte riktigt varit medveten om nånting över huvud taget. Noll reaktionsförmåga. Noll hjärnkapacitet över huvud taget. Om någon skulle daskat till mig i ansiktet så skulle uppebnarelsen kommit först dagen efter. Så illa punkterad är jag, denna måndag.

Men jag har faktiskt varit vaken litegrann idag. Och det var den minuten jag upptäckte att jag tappat bort min farmors originella och dyra ring. Här var reaktionen så pass bra och skarp, att hjärnblödningen inte låg långt borta. Jösses, hjärtslagen började trava istället för att galoppera. Fast nu kan jag ju passa på att tala om för er att jag aldrig någonsin varit en hästtjej, så om jag inte verkar veta vad jag snackar eller drar liknelser om, så är faktum att, jag inte vet det. Men vad gör det om hundra år.

Paniken spred sig iallafall i hela kroppen och jag var nära att mitt på stan, sätta mig ner rakt på asfalten och vägra något mer. Tills jag efter en minuts trauma och försök till tankeverksamhet fann den i fickan. Fy huu.

Nej, äppelhjärnor. Jag ska nu brygga mer kaffe, dricka upp mitt citronvatten, blinka lite med ögonen för att återfå skärpan i linserna, snacka lite med fisken (vi har ju inte sett varandra på hela helgen), stretcha nacken (helt seriöst, jag har gör-ont) och kolla mailen.

Vilken rutinerad businesswoman jag är. Ni har väl läst om Ergonomi? Det har ni, på information och layouten, antagligen på idrotten också.

Ikväll ska föresten laget till Olearys och bli bjuden på middag av föreningen i och med helgens framgångar och titta på Dragonsmatchen tillsammans.

Nej men nu, NU går jag. Och jag är så trött, att jag inte ens orkar säga hej då.